Kvinnor utan barn
Ibland, när mina föräldrabekanta vill vara lite snälla mot mig, brukar de le stort och milt och säga att jag hade blivit en jääättebraa mamma. Jag brukar då svara något i stil med att de bästa mammorna väl ändå är de som faktiskt vill ha barn och därefter blir vi lite traditionsenligt osams ända tills det plingar till i min telefon av en ny bild av en mjölig treåring i sjalett eller en rödkindad sexåring som klappar en get. Jag har med andra ord fått gå tämligen fredad i min barnlöshet, i alla fall om jag jämför med vissa vänner som tycks hamna i hagelskurar av närgångna frågor så fort de går utanför dörren.