Jag hade glömt hur mycket jag gillar Marian Keyes! Visst är det "chicklit". Man känner sig inte som en djuping när man drar upp den här rosa tegelstenen på spårvagnen precis. Men under den glättiga ytan finns både känsla och värme.

Den här boken är som en Woody Allen-film där karaktärerna hela tiden tjafsar med varandra på ett i grunden humoristiskt sätt, även när de grälar så att det ryker.

En fin och pirrig serieroman.

När Gone Girl kom läste jag den precis som alla andra och tyckte den var smart och underhållande men kanske lite för "glamourös" för mig.

Två av mina absoluta favoritförfattare har märkligt nog skrivit varsin novellsamling ungefär samtidigt! Bitskt, roligt, tragiskt.

Ibland är det underbart med författare som fattar sig kort.