Omslag till boken "Kvinnor utan barn" av Sara Martinsson. Weyler förlag.
Kvinnor utan barn
Ibland, när mina föräldrabekanta vill vara lite snälla mot mig, brukar de le stort och milt och säga att jag hade blivit en jääättebraa mamma. Jag brukar då svara något i stil med att de bästa mammorna väl ändå är de som faktiskt vill ha barn och därefter blir vi lite traditionsenligt osams ända tills det plingar till i min telefon av en ny bild av en mjölig treåring i sjalett eller en rödkindad sexåring som klappar en get. Jag har med andra ord fått gå tämligen fredad i min barnlöshet, i alla fall om jag jämför med vissa vänner som tycks hamna i hagelskurar av närgångna frågor så fort de går utanför dörren.
När journalisten och skribenten Sara Martinsson vaknar upp på ett hotellrum dagen efter en särdeles blöt fyrtioårsfest är det inte bara bakfyllan som ekar i bakhuvudet utan även de stora livsfrågorna – vill hon ha barn? Har hon väntat för länge? Hon konstaterar att hon helt enkelt måste försöka få klarhet i hur man gör och vem man blir om man är kvinna utan barn och ger sig därefter i kast med att söka svar och argument hos politiker, stora filosofer, banbrytande forskare, feminister, förskolepedagoger och de stora klassikerförfattarna.
Problematiken framträder tydligt – det är inte bara för en kvinna att avstå från barn på samma sätt som hon kan välja bort bil, husdjur eller tvåsamhet. Trots att graviditeten är en av livets mest omvälvande upplevelser och kanske det mest definitiva beslut en människa kan ta så är det fortfarande långt ifrån det personliga, fria val som det med all rimlighet borde vara.
Krasst uttryckt ligger det i samhällsnyttans intresse att kvinnor föder barn. Människor blir allt äldre samtidigt som det föds allt färre barn som kan växa upp och ta hand om dem. Makthavare världen över har med illa dold panik lockat med allt från patriotiska brandtal till bilar(!) och gratis IVF-behandlingar för att få fler kvinnor att föda fler barn.
Genom 200 sidor skriver Martinsson fram den barnlösa kvinnan som en verklig, tänkande, levande varelse av kött och blod och redogör för hennes livsvillkor från antikens dagar och vidare i omständliga kringelkrokar ända fram till dags dato. Martinsson är lika intresserad av den barnlösa kvinnan i 1700-talets Frankrike som i Ungern 2020, där fyrabarnsmödrar belönades av staten genom att bli skattebefriade på livstid. Martinsson tycks vilja närma sig denna osynliggjorda kvinnofigur lite trevande för att se hur mycket av sig själv hon kan spåra i henne och därtill provgå några mil i hennes skor.
Kvinnans roll som livbärare förankras på ett genomarbetat sätt i politik, religion, medicin och psykologi för att inte tala om sociologi, då den kvinna som väljer att inte skapa liv – trots att hon är fysiskt kapabel – ofta betraktas som något av en obekväm avvikelse, bekymmersam statistik.
Inte sällan förväntas hon kunna presentera ett fullgott alternativ, något hon gör i stället för att bli mamma. Den barnlösa kvinnan blir genast lite mindre besvärlig för omgivningen om det visar sig att hon satsar på en lysande karriär, reser världen runt, volontärarbetar eller agerar färgstark förebild åt vänners och släktingars barn. Störst chans till acceptans har hon genom att låta understryka att hon egentligen velat bli mor och sörjer svårt att livet (och kroppen) ville annorlunda. Boken bränner således till på allvar när den stannar upp inför kvinnan som inte gör någotdera, fjortonprocentskvinnan som med tysta äggstockar mest vill få fortsätta gå till jobbet, träffa vänner och leva sitt liv som hon alltid har gjort.
Kvinnor utan barn är en i allra högsta grad nödvändig bok som ger den barnlösa kvinnan konturer och kontext. Jag hoppas innerligt att den kan få fler kvinnor att våga bidra till debatten och att den debatten en dag ska kunna leda fram till att inget livsval med nödvändighet är att betrakta som bättre eller sämre än något annat – bara annorlunda.
Kvinnor utan barn finns även att låna som e-bok via vår app Libby.
