Ovanjorden av Mikael Berglund är en bok som stannar kvar. Inte för att den slutar så fantastiskt eller att den har en oväntad twist, saker som kan göra andra böcker minnesvärda. Utan för att resan med bokens karaktärer, sida efter sida, är så närvarande.

Det är något så otroligt medryckande i Sittenfelds sätt att skriva. Pulsen är hög och jag undrar hur det ska gå som om det vore en välskriven thriller. Detta trots att det bara handlar om komedi.

Det våras för den svenska glesbygdsromanen och jag tänker högaktningsfullt avnjuta dem alla som dyra, handgjorda praliner.

Då och då springer man på böcker som drabbar en rent fysiskt. Svettig, andfådd och gråtfärdig sitter man där, fullständigt bragd ur fattningen och samtidigt oförmögen att släppa pärmarna.

Bardugos serie om magiska sällskap vid Yale handlar om vad som händer när magi möter kapitalism, och om att ta samma friheter som mäktiga, rika män.

Strax före jul vågade jag mig på ett uttalande i GP om vilka trender jag förutspådde skulle prägla bokutgivningen 2023. Jag tippade sturskt på att uppväxtskildringarna från ett kargt, tystlåtet glesbygdssverige skulle hålla i sig och det verkar jag faktiskt – ta i trä – ha haft rätt i.

Édouard Louis senaste roman är en brutal och naken skildring om en närmast besatt beslutsamhet att förändras och bli någon annan.

Denna roman är lite av en bortglömd pärla! En tragikomisk redogörelse för synskhet i de dystra nya städerna i Englands 1990-2000 tal. Ett medium som lever med obearbetat barndomstrauma och andar som mest är i vägen.