Holly Black skriver mörka sagor. Denna är inte bara mörk och komplex utan också bitvis våldsam. En Game of thrones-känsla väntar ständigt runt hörnet och rusar ibland oväntat fram med blottat kallt stål.

En ung man (för 30 är ändå ganska ungt) får veta av sin läkare att huvudvärken han haft länge inte är effekterna av en envis förkylning utan en långt gången tumör i hjärnan. Han får 6 månader att leva.

I Tokyo finns ett café. Det finns garanterat många men ganska få som förutom utmärkt kaffe också erbjuder tidsresor. Eller så säger legenden i alla fall. 

Jag minns honom mest i en avlägsen smått fallfärdig stuga i skogen, vrålande svingande en motorsåg, och jag minns kroppsdelarna som flög och hur han var täckt med hinkar av blod. Jag minns att jag redan då var osäker på om detta skulle vara en skräckfilm för det var ju mest roligt.

Ibland räcker några få glödande ord på skärmen. På en av mina nördiga digitala vandringar berättade Internet detta för mig: (detta är) en Star wars-roman skriven som en vilda västern. Och det var då jag visste att jag helt enkelt var tvungen att läsa den.

Marcus Sedgwick skriver ungdomsböcker. Han gör det bra men inte på ett sätt som särskilt många andra. Jag hoppas kunna visa hur.