I Tokyo finns ett café. Det finns garanterat många men ganska få som förutom utmärkt kaffe också erbjuder tidsresor. Eller så säger legenden i alla fall. 

Jag minns honom mest i en avlägsen smått fallfärdig stuga i skogen, vrålande svingande en motorsåg, och jag minns kroppsdelarna som flög och hur han var täckt med hinkar av blod. Jag minns att jag redan då var osäker på om detta skulle vara en skräckfilm för det var ju mest roligt.

Ibland räcker några få glödande ord på skärmen. På en av mina nördiga digitala vandringar berättade Internet detta för mig: (detta är) en Star wars-roman skriven som en vilda västern. Och det var då jag visste att jag helt enkelt var tvungen att läsa den.

Marcus Sedgwick skriver ungdomsböcker. Han gör det bra men inte på ett sätt som särskilt många andra. Jag hoppas kunna visa hur. 

David Almond använder få ord – och det blir konst ändå – när han skriver sina mer eller mindre nära realism-böcker för ungdomar. Känslan då jag som vuxen läser är ofta av en svunnen tid, nostalgi alltså – en tid och plats jag inte upplevt men som verkar tidlös och bekant.

Ingen har väl missat Donald Trump. Svårt med tanke på att han mer eller mindre dominerat nyheterna från väster de senaste fem åren. Harry Turtledove, James Morrow och Cat Rambo har till den grad inte missat Trump att de skrivit varsin långnovell om ett framtida Amerika i Trumps skugga.