Sällan har jag läst en roman med en så oförtjänt illa omtyckt protagonist.  

Där jag kommer ifrån, en knappt skönjbar fläck på kartbilden över Norrlands inland, utgjorde maten den palett som gav livet alla dess vackraste färger. I min familj umgås, firar och sörjer vi med mat. Mat var (och är fortfarande) kärlek och omtanke i form av farmors pannkakor, nybryggt kaffe, mammas bruna bönor med stekt fläsk och förstås nyponsoppa med glass när jag var liten och sjuk. När jag hälsade på i föräldrahemmet i påskas hittade jag en chokladkanin vilande på kudden i den renbäddade gästsängen, trots att jag fyller 40 nästa år.  

Vad kan väl en nucka ha att säga om kärleksbekymmer? Det får vi veta när Malin Lindroths nuck-alter ego bestämmer sig för att kapa några frågespaltsbrev som egentligen skulle till helt andra adressater och besvara dem så som bara någon av hennes särställning kan. 

Hur gör man upp med någon som inte längre finns där? Hur pusslar man ihop en sönderslagen självbild när så många bitar och skärvor saknas?