Boktips, Skönlitteratur
Omslag till När jag tänker på henne av Malin Wollin. Piratförlaget.

Omslag till När jag tänker på henne av Malin Wollin. Piratförlaget.

När jag tänker på henne

Publicerat 23 mars 2022 | Av |

Hur gör man upp med någon som inte längre finns där? Hur pusslar man ihop en sönderslagen självbild när så många bitar och skärvor saknas?

Alla familjekonstellationer bär på sina hemligheter, sprickor och tragedier. Även de vars tomtebolycka tycks kunna fylla upp otaliga album (och på senare tid Instagramkonton) med välregisserade bilder av glada sommarlovsbarn, i likhet med det fotografi vi får beskrivet för oss i början av Malin Wollins senaste roman När jag tänker på henne.

I centrum står två små systrar i en till synes helt vanlig, medelklassvensk familj med en mamma, en pappa, ett välskött hus och en solvarm, uppblåsbar barnpool i en välansad trädgård. Läsaren får snabbt klart för sig att storasyster Linda sticker ut i familjen med sitt utåtagerande, konfliktsökande sätt och kräver så mycket uppmärksamhet och syre att lillasyster Sara tvingas tassa runt i hennes skugga. Alkohol, missbruk och vredesutbrott fräter upp ett förtvivlat mammahjärta och driver familjemedlemmarna allt längre ifrån varandra.

Kapitlen varvar dåtid och nutid, barndomen genom ett kornigt Super 8-filter och ett vuxenliv där mamma har gått bort och pappa är omgift, Sara är en frånskild, desillusionerad varannan-vecka-förälder och Linda är borta. Lika stor plats som Linda alltid tog i sin närvaro, lika öronbedövande och allestädes närvarande är det tomrum som tagit över i hennes frånvaro. Familjeväven har fransats upp på flera olika ställen och den enda som tar på sig Sisyfosuppgiften att försöka lappa och laga och knyta ihop är den trötta, sammanbitna Sara.

Jag har följt Malin Wollin sedan hon slog igenom på allvar i Aftonbladet med bloggen Fotbollsfrun. Sedan dess har hon varit kolumnist, skribent och poddare och etablerat sig som författare med böckerna Malin från SkaftnäsEn mamma blir till, Till min dotter och Farmor dör, och ÄNDÅ tycker jag aldrig att jag kan få tillräckligt av hennes karaktäristiskt slagfärdiga språk, översvämmande av fyndiga ordlekar och galghumoristiska undertoner.

Wollin fångar barndomens miljöer och tidsmarkörer med korta, träffsäkra meningar lika väl som hon etablerar maktpositionerna i familjen med fåordiga monologer. Mellan raderna väcks historien till liv. Som vuxet barn av 80-talet kan jag riktigt känna den skarpa doften från barnpoolens upphettade plast, det grusiga gräset under fötterna och som människa kan jag känna den vanmäktiga värken i bröstet över någon man hatar att behöva älska.

Det är en ganska tunn men nog så viktig bok om sorg, vrede, kärlek, ensamhet och alla de känslor som får plats däremellan och jag hoppas innerligt att det här inte blir Wollins sista roman.

Kommentarer inaktiverade.