Ivan Oljelund är en av Sveriges mest bortglömda författare. Men under den tidigare hälften av 1900-talet var han otroligt produktiv; skrev flera romaner och var en ständig debattör i den socialistiska pressen. Förutom att han är en fin Stockholmsskildrare ger hans skönlitterära böcker en inblick i det unga revolutionära Sverige vid seklets början

Ibland kan böcker bli stående i hyllan år efter år. Man köper dem på rea eller loppis; böcker som man inte behöver skynda sig att läsa och därmed läser man dem inte alls. Tigande sluter de sig om sitt innehåll tills man en dag drar ut den solblekta bokryggen från sin hylla.

När jag besökte Tanzania passade jag på att köpa lite fina träkammar i ebenholts. Hemma tittar jag närmare på en av dem och ser en liten tunn ristning i trät, nästan som ett hemligt meddelande från träsnidaren. ”Yote ya nini?” Det betyder – ”vad tjänar allting till?”.

Det fina med böcker är att de kan ta oss med till små, undanskymda platser som vi inte visste fanns. Ofta finns inte heller orten på kartan, men författaren kan vara väl insatt i den miljö som han eller hon skildrar.

Ett av den svenska litteraturens mest mytomspunna kärlekspar är Maria Wine och Artur Lundkvist. Artur trodde inte på äktenskapet, men ändå gifte han sig med Maria efter att de känt varandra i ett halvår. Maria var 23 och Artur 30.

Är man lite vilsen i vad man vill läsa, kan man använda sig av webbplatsen ”Bookdesire” från Lunds stadsbibliotek. Här letar man upp en genre och väljer sedan olika parametrar genom att dra en pil på en skala. Kort- lång, mycket eller lite kärlek, och så vidare.

När Barnkulturåret invigdes på stadsbiblioteket fanns medlemmar från riksföreningen Allas Barnbarn på plats för att läsa för barnen. Det är föreningen som vill uppmuntra till möten mellan generationerna och mellan människor med olika etnisk bakgrund.

De flesta människor har en relation till träd och kan berätta om särskilda träd som betytt mycket för deras välbefinnande.
Det är känt att människor som ligger på sjukhus tillfrisknar fortare om de har utsikt mot en skog eller park än om de blickar ut mot en betongvägg.

Varför blir livet som det blir? Är vi utelämnade åt vårt öde och åt styrkan eller svagheten i de omständigheter som blivit vår lott?

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, sägs det i en gammal psalm. 2006 var ett sorgens år för Marcus Birro och hans sambo Jonna. Då förlorade de två barn i för tidig födsel.