Aldrig en av oss

När chauffören stannar utanför barnhemmet säger Jakob att han blir borta högst en halvtimme. I lekrummet sitter den lilla Ejvor på golvet och kivas med en gosse om en nalle. Min, min, skriker Ejvor.

– Den där ser ut att ha temperament, sa Jakob. Jag väljer henne!

Så blir Ejvor Jonsson Yvonne de Geer och flyttar till ett 1700-talshus i Drottningholmsbyn Kanton. I boken Aldrig en av oss, berättar journalisten Yvonne de Geer om sin barndom som adopterad dotter till Jakob och Ingrid de Geer.

Paret Ingrid och Jakob träffades i Dijon, där de båda studerade. När de gift sig blir Ingrid gravid, men gör en illegal abort i Tyskland.  Tre år senare blir Ingrid mamma till en liten pojke.  En månad gammal dör gossen oförklarligt och Ingrid kan inte få fler barn. När hon sjunker ner i en djup depression, ger hennes läkare rådet att adoptera.

Att Yvonne är adopterad berättar Jakob på hennes tioårsdag i ett par meningar. Och att hennes biologiska mamma var en, med den tidens uttryck – fallen kvinna. Punkt slut och spring ut och lek. Den hemligheten fick givetvis inte yppas för någon levande människa utanför familjen.

Yvonne betraktas som ett oskrivet blad och skall få en sann aristokratisk fostran. En adlig person skryter aldrig och låter sig inte imponeras! En verklig aristokrat är adlig, inte på grund av sin titel, utan för att hon är individualist och en självständigt tänkande människa.

Samtidigt som Yvonne känner sig älskad och accepterad av sina föräldrar finns det ett kyligt avståndstagande från de andra i släkten de Geer.

Yvonne skall inte klemas bort utan sätts i en vanlig skola, tillsammans med bond- och statarbarn. Det blir lustiga värderingskollisioner när frökens älskade monark Gustav V tillintetgörs av Jakob. Han känner ju kungen och betraktar honom som en nolla och en åsna.

– Den ende aristokraten i den där mediokra familjen är prins Eugen. Till råga på allt är flera i familjen halvnassar.

Yvonne älskar livet i Kanton. Här lever hon ett fritt liv och försöker förstå tillvarons alla uppförandekoder. Att också mamman har svårt att navigera i snårskogen av konvenanser blir tydligt ibland. Hur djupt skall man niga för folk? När Yvonne niger alldeles för djupt för gumman Nyberg, blir hon åthutad. Nybergskan är ju inte precis doktorinnan Lundberg! Eller så här:

– Idag får du inte vara högljudd, lilla Kråkan. Jag har migrän!
– Tänk, det fick den stackars jungfrun också i morse, sa jag.
– Äsch hon! Hon har bara lite ont i huvudet, sa mamma.

Inom adeln fanns en uppfattning om folket som bärare av ett inneboende förnuft. Därför försatte Jakob aldrig chansen att komma till tals med dess representanter. Men att ge jungfrurna anständiga arbetstider eller en lön som gick att leva på fanns inte på kartan. Dom går ju bara omkring och sopar.

Samtidigt som Jakob är respektlös mot både kungafamiljen och adelsskapet är han noga med att man titulerar honom baron. Den skarpögda flickan Yvonne noterar konfunderat bristen på överensstämmelse mellan faderns kärlek till folket och hans ståndshögfärd.

Under krigsåren flyttade familjen till stan och Yvonne blir placerad i franska skolan. Vilken kulturkrock! Hennes lantliga klädsel synas uppifrån och ned, vad är detta för främmande fågel? Här skryter man helt skamlöst med vad man har och vad man är. Familjens modesta vanor med att åka kollektivt och inte pråla framstår i relief. Yvonne härdar inte ut, och hon får byta till en kommunal flickskola, där hon genast känner sig hemma.

Jakob och Ingrid de Geer var under kriget aktiva i ett sällskap som kallades Tisdagsklubben. Det var en antinazistisk sammanslutning som grundades av Amelie Posse och som skulle förbereda de intellektuella för en eventuell tysk invasion. Yvonne fick möta författare och motståndskvinnor som Alexandra Kollontaj. Många svenska författare var inblandade och som i alla politiska rörelser var engagemanget en kombination av självförverkligande och en verklig vilja att förändra.

När Yvonne är 18 år beslutar hon sig för att ta reda på sitt ursprung. Kyrkoherden i S:t Görans församling skickar henne utan prut ett tjockt kuvert med upplysningar om hennes första året i livet. Så varför inte ta och ringa på hos den biologiska mamman och presentera sig? Föräldrarna är bortresta och hon rår sig själv.

Vilken chock! Modern Irma visar sig vara helt utan stil eller hyfs, simpelt skrytsam och bara intresserad av sig själv. Inte nog med det, en dag tränger sig mamman och hennes pojkvän på i lägenheten. De öppnar skamlöst skåp och garderober, begapar och kommenterar. Yvonne blir förtvivlad men räddas av en jungfru, som resolut kör ut dem. Så det blir ”exit Irma” och mamman försvinner ur hennes liv.

Och vem är hon nu? När föräldrarna återvänder från sin semester möter hon dem på flygplatsen. Två udda och excentriska individer som alltid blir uttittade för sin brist på klädval. Men de är hennes föräldrar! Den varma samvaron i hemmet efter hemkomsten ger henne en stark känsla. Här hör hon hemma!

Boken är skriven med ett friskt humör och varm psykologisk insikt. Underhållande från första sidan till sista!