Vem stör?
Ingen kan som Stina Wirsén skriva om vardagens dramatik och förtretligheter. Det är något med hennes korthuggna språk, som gränsar till den isländska sagans och de virrande energiska illustrationerna som alltid fångar in ett känsloläge med ett slags absolut gehör.
Lilla Hund och Mammahunden vinkar hejdå. Nu är det Pappahundens vecka. Och det är inget särskilt med det. Lilla Hund är van. Han har kul på dagis med sin kompis Knatt, och så vips är dagen slut.
Här kommer Pappahunden med flaxande glada öron (är han en tax?) och nu skall det bli fredagsmys. Härligt att gona ner sig i soffan med pizza och tecknad film. Pappahunden kopplar av med ett glas vin.
Men plötsligt ringer telefonen och Pappahunden pratar läänge, skrattar och flamsar. Lilla Hund känner sig lite bortglömd och vem pratar han med egentligen?
Ja, så kommer Nallegrisen in i lilla Hunds liv, och det hade han verkligen inte bett om. Det hjälper inte att hon har med sig bullar och lilla Hund märker nog att det är något på gång mellan henne och Pappahunden.
Lilla Hund låser in sig på toan och trycker hämndgirigt i sig alla bullarna. Nallegrisen hajar läget och pyser försynt ut genom dörren.
– Jag ska nog gå, så säger Nallegrisen nu.
– Ja, du ska gå! Och bullarna var ändå inte goda, det var inget gult gegg i, bara tråkbullar! Så skriker lilla Hund till Nallegrisen.
Oj, detta var ju inte bra. Nu måste nog lilla Hund säga förlåt till Nallegrisen, tror Pappahunden. Men lilla Hund vill att Nallegrisen aldrig mer skall komma. Fast det gör hon ju, många gånger. Och hon har verkligen sina goda sidor, det måste lilla Hund erkänna. Pussla kan hon och vissla högt.
– Vem är den rosa nallen som är hos er jämt? Är det din nya mamma, eller vadå?
Så frågar Knatt.
– Nej det är bara Nallegrisen. Hon får vara här. Så svarar lilla Hund.
Många barn får erfara att familjekonstellationen blir en annan. Då är det inte så dumt att hitta en bok att känna igen sig i; att skratta och kanske gråta en skvätt. För sådant är ju livet.