Triss i moderskap
Jag väljer att avrunda året med tre böcker som från tre vitt skilda perspektiv ger sig i kast med att porträttera moderskapet.
Emilia Millares, Bära frukt
Bära frukt är skribenten och copywritern Emilia Millares debutroman, och därtill en ovanligt stark och nyanserad sådan. Alma är i 30-årsåldern och vet med sig att hon någon gång vill ha barn. När hon träffar Caesar klaffar allting omedelbart – det hudnära, de märkligt välbekanta dofterna, ord och kroppsdelar som friktionslöst låter sig fogas in i varandra och bilda helt nya mönster och meningar. Det enda men nog så stora problemet är att Caesar inte vill ha barn.
De fortsätter att träffas ändå, sådär som det gärna blir när båda parter innerst inne vet att de aldrig kommer att vilja samma saker men ingen är tillräckligt stark eller modig eller tycker sig kunna komma med tillräckligt hållbara argument för att faktiskt bryta upp. På barnlösas vis blir det många resor, middagar och utekvällar, men allt eftersom tiden går, en dag och ett p-piller i taget, börjar Alma känna att hon trots allt behöver ett barn för att kunna bli lycklig. Till slut upptäcker Alma att hon är gravid, men hon slungas handlöst ner i ett avgrundsdjupt mörker när hon får beskedet att barnet i magen har ett halvt hjärta.
Boken bygger på egenupplevda händelser, vilket bidrar till att ingjuta raderna med liv och känsla.
Bära frukt är en relationsroman om längtan och viljor som drar åt olika håll och om den ensamhet som kan växa fram ur en stagnerad tvåsamhet.
Moa Herngren, Svärmodern
Det här är en bok som jag finner obehagligt fascinerande, fast troligtvis inte av samma skäl som de flesta andra som recenserat Svärmodern.Samtliga karaktärer är korsvis knutna till varandra på sätt som vanligtvis bara förekommer i större bonusfamiljer. Den ensamstående kommunikationskonsulten Åsa är bästa vän med paret Stina och Björn, som en gång i världen introducerade henne för exmaken Janne. Åsa och Janne har en vuxen son, Andreas, som är tillsammans med Stinas och Björns dotter Josefin. Janne bor sedan flera år tillbaka i Danmark med sin nya fru men är fortfarande god vän med Stina och Björn. Efter hand börjar Andreas dessutom gå i terapi hos Åsas väninna, psykologen Karin. Hänger ni med?
Åsa är van vid att kunna prata med sin son om vad som helst och att kunna komma och gå i hans liv lite som hon känner för, vilket får ett abrupt slut när Andreas och Josefin får veta att deras lägenhet behöver genomgå ett stambyte och temporärt flyttar in hos Åsa. Åsa känner sig utestängd av det unga paret och i en desperat akt av missriktad välvilja råkar hon avslöja en hemlighet som i sin tur utlöser en konflikt som riskerar att oåterkalleligt splittra hela släkten. Historien växer fram ur fyra sammanflätade perspektiv och det framgår tydligt att samtliga inblandade har sina skäl för att agera som de gör, men precis som Herngren skriver i bokens första inledande sidor så är vägen till helvetet kantad med goda avsikter.
Jag förstår att det är meningen att man som läsare ska börja fundera mer ingående, analysera händelserna och gradvis ändra uppfattning om de olika karaktärerna, men om man som vuxen människa bor hos någon en längre tid – även om det är hemma hos mamma – så funkar det helt enkelt inte att stänga in sig i sovrummet, utebli från gemensamma måltider och vägra svara på tilltal. Jag tycker förtvivlat synd om Åsa som bara vill få lov att ta del av sin sons nya liv och även om hon sent omsider får sin välförtjänta upprättelse så kommer jag gång på gång på mig själv med att vilja sträcka in armarna mellan boksidorna, bryta isär meningarna och bara ruska om Andreas ordentligt.
Svärmodern är välskriven men ändå lättläst och rymmer många viktiga frågor att diskutera kring, vilket gör den till ett utmärkt underlag för en bokcirkel.
Anna Wahlgren, Livstycken – en vänbok
Anna Wahlgren, kanske mest känd för den knallröda tegelstenen Barnaboken som i början av 80-talet piskade upp en debatt i svenska medier om barnuppfostran som skulle komma att pågå i närmare 40 års tid, har nu avrundat med vad hon själv beskriver som sin sista bok, ”ett kärleksfullt tack och adjö”. Det var under pandemin som boken blev till, då hon blev sittande i en lånelägenhet i Stockholm och började skriva ner de drygt 600 sidorna för att, enligt egen utsago, ”fylla isoleringen med liv”.På dessa sidor hinner hela Sveriges mamma göra upp med allt från sina sex exmakar (som hon allt som allt fick nio barn med) till den pågående Covidsituationen i Sverige och det som skulle ha blivit de sista, ljuva åren i Goa, Indien, men som istället slutade i ett lika oförmodat som monumentalt svek. Med sin omisskännligt torra humor och underfundiga referenser, som omfattar visdomsord yttrade av stora filosofer, författare och skådespelare, gör hon bokslut med såväl sig själv som med oss läsare och möjligen också med den eventuella skapare som en dag ska kalla henne tillbaka. Det är ett rikt och tidvis dramatiskt liv hon ser tillbaka på. Ständigt i det publika blickfånget har hon kritiserats hårt för sina banbrytande uppfostringsmetoder. Att hon därtill, i egenskap av kvinnlig författare, valde att strunta blankt i alla konventioner och på egen hand försörja nio barn och en kavalkad av (mer eller mindre) äkta män gjorde inte direkt domen mildare.
Den senast uppmärksammade kontroversen uppstod mellan Wahlgren och dottern Felicia Feldt och kan för enkelhetens skull sammanfattas ungefär såhär:
– Feldt skrev en tunn men tämligen utlämnande, självbiografisk bok med fiktiva inslag.
– Wahlgren svarade med ännu en ilsket röd tegelsten – Sanning och konsekvens : en ickeroman, i vilken hon korrekturläser och kommenterar dotterns bok ner till minsta mellanslag och kommatecken.
Även i Livstycken tas den konflikten upp, om än mer i förbifarten och med något tröttare och mer uppgiven ton. Tio år har ju trots allt hunnit passera och därmed en hel del vatten under broarna. Desto mer plats vigs åt äldsta dottern Sara Danius, med brottstycken ur intervjuer, reportage och privata brev.
Under läsningens gång grips jag av medkänsla för Anna Wahlgren. Gång på gång blir hon förrådd och övergiven av de hon älskat och litat på som mest och lyckas på något sätt ändå alltid, likt den mest luttrade boxare, resa sig på nio. Sådant kräver sin styrka och beslutsamhet. Vad man än kan tycka om Barnaboken idag är det svårt att inte ryckas med i de detaljerade anekdoterna, fascineras av Wahlgrens envishet och underhållas av alla liknelser och slagfärdigt återgivna dialoger.