Punkpoet med svensk brytning

Louise Halvardsson är den punkiga scenpoeten från Nässjö som gjorde sin författardebut 2008 med den prisbelönade ungdomsromanen Punkindustriell hårdrockare med attityd. Elva år senare kom den fristående uppföljaren Punkpoet med svensk brytning.

Huvudpersonen i de båda böckerna är tonårstjejen Amanda. I Punkindustriell hårdrockare med attityd harvade hon sig igenom gymnasieåren som mer eller mindre självutnämnd outsider (som inte ens kunde finna acceptans bland esteterna) och när läsaren nu får träffa henne igen har hon tagit studenten och med pappas hjälp fått jobb på Posten. Precis som många nykläckta studenter som står och vacklar i gränslandet mellan tonår och vuxenliv känner sig Amanda instängd och rastlös och bestämmer sig för att, med föräldrarnas välsignelse, resa till kompisen Kim i Brighton. För föräldrarna är det bara en semesterresa, för Amanda början på ett helt nytt kapitel i livet.

När Amanda anländer i Brighton uppstår emellertid ett slags antiklimax. Huset Kim bor visar sig vara ett kollektiv som hon delar med den gladlynte kedjetedrickaren Teddy och en lång, mager man med hästsvans och författarambitioner som kort och gott kallas för ”Mannen”. Kim är inåtvänd och fåordig och Amanda hinner knappt packa upp förrän Kim avslöjar att hon tänker resa till Indien på obestämd tid.

Du får ta över mitt rum, mitt jobb, mina kompisar, mina älskare. Du får ta över allt, utom Mannen.

Vid det laget har Amanda bara att acceptera de beslut som tagits över hennes huvud. Sakta men säkert tar hon över Kims jobb i en bok- och pappershandel, hennes kläder, rummet i kollektivet och rollen som sångerska i ett band, där alla medlemmar tycks ha en trasslig historia med Mannen.

Osäkerheten och självföraktet som Amanda fortfarande bär med sig från gymnasietiden tar sig uttryck i ett stegrande alkoholmissbruk, destruktiva relationer och en förlamande oförmåga att sköta sitt jobb och vardagsrutinerna.

Som vuxen läsare har jag stundtals svårt att ta till mig Amanda och hennes surmulet fientliga attityd, särskilt som alla i hennes omgivning – till och med den mer än lovligt självupptagna Kim – ändå tycks göra sitt yttersta för att hjälpa och stötta henne. När Amandas föräldrar kommer för att hälsa på är hon besvärad, avståndstagande och irriterad och skäms för i stort sett allt de gör, hur de klär sig och pratar. Hon återkommer gång på gång till faderns svenska brytning, som om den vore ett kvitto på att hon själv aldrig kommer att kunna bli något annat än en töntig småstadssvensk.

Som tonåring hade jag säkert kunnat relatera bättre, men i egenskap av hetlevrad punkunge som med tiden svalnat av och stöpts om till en 37-årig kulturtant tvingas jag medge att många av konflikterna och dialogerna känns frustrerande juvenila. Ofta får jag känslan av att Amanda skapar merparten av sina problem själv, ur tomma intet, och går runt och är missnöjd och arg utan några andra egentliga skäl än att karaktären råkar vara skriven som just en stereotyp butter tonåring.

Men å andra sidan är det kanske just det där aviga och taggiga som bekräftar att Louise Halvardsson har träffat helt rätt i sina persongestaltningar? För vilken verklig, frihetstörstande tonåring har väl någonsin hållit med en 37-årig kulturtant – om något över huvud taget?

Jag rekommenderar boken till alla som är (eller har varit) lite udda, vilsna tonårsbarn med en otyglad passion för musik och rockstjärnedrömmar, då kapitlen är strösslade med träffsäkra citat från bland annat Guns N’ Roses, Nick Cave och The Clash.