Överlevarna

Klicka och låna

Jag har nyfiket följt hans liv och släkthistoria, blad för blad och bok för bok. Den minst sagt komplicerade och tidvis ansträngda relationen till föräldrarna Allan och Lisette Schulman i Skynda att älska (2009) och Glöm mig (2016), kärleken till hustrun Amanda i Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött (2011), samt  den korta, förbjudna romansen mellan mormor Karin Stolpe och författaren Olof Lagercrantz i Bränn alla mina brev (2018). 

Därför känner jag snabbt igen mig redan några sidor in i Överlevarna. Många detaljer, miljöer och händelser ekar här från Skynda att älska. I händelsernas centrum står bröderna Nils, Benjamin och Pierre. De tillbringade barndomens somrar tillsammans med sina föräldrar i ett bildskönt men ödsligt litet torp vid en sjö, utan mycket annat att göra än att utforska omgivningarna och testa varandras gränser. De bastar och spelar fotboll, binder björkris till bastun, fiskar och väntar otåligt på att föräldrarna ska vakna upp från sin eviga siesta, den obligatoriska vilan efter maten.  

Många år senare återvänder de för att uppfylla sin mors sista önskan, vilket ska visa sig vara ett betydligt svårare uppdrag än någon av dem varit beredd på. Vuxenlivet har slitit på blodsbanden, sått split mellan bröderna och gjort dem till främlingar för varandra. Det står klart att de inte vet hur de ska förhålla sig till varandra som vuxna, då stelt kallprat varvas med barnsligt hetlevrade utfall där de beskyller varandra för sina personliga trauman och tillkortakommanden. Sådant som åren och tystnaden har suddat ut konturerna på, tills ingen av bröderna med säkerhet kan säga hur mycket som faktiskt har hänt och vad som är efterkonstruktioner. Moderns död samlar bröderna vid ett förfallet torp som ingen i familjen velat eller orkat ta hand om och från ett telefonsamtal till 112 sätts två parallella tidsperspektiv långsamt i rörelse.  

Nuet kränger sig mödosamt bakåt som en bil som försöker backa sig uppför en liten skogsväg medan barndomens minnen gnistrar fram som en ström utspillda pärlor. I vissa kapitel flätas de två världarna ihop så tätt att det illustreras som två mötande fordon, ett med den vuxna mannen i förarsätet och ett med den ängsliga pojken i baksätet. Den sortens symbolism är Schulmans starka sida och det som gör det svårt för mig att lägga undan hans böcker när jag väl påbörjat dem. Ingen detalj känns överflödig. Jag känner hur pulsen stegrar när ett skämt går för långt och triggar ännu ett av moderns vredesutbrott, maktlösheten inför faderns tysta besvikelser och den förtvivlade frustrationen i att hela tiden vilja så väl och försöka göra så bra men aldrig få de reaktioner man hoppats på. Aldrig få det där berömmet eller den tröstande handen på axeln. 

Det är barndomsminnena som bär berättelsen, de små, exakt återgivna vardagshändelserna som knappt ens registreras av de vuxna men som lämnar djupa avtryck hos barnen. För ett barn kan något till synes så obetydligt som en oväntad åthutning från en älskad förälder riva upp himmel och jord. Det är egentligen bara i de mer dramatiska scenerna, bland annat en stor familjetragedi som på ett ganska abrupt sätt avslöjas fram mot slutet, som boken tappar lite fokus och trovärdighet. Alex Schulman har den sällsynta förmågan att låna oss såväl barnets ögon som dess ömtåliga hud till den grad att jag stänger boken med en sårig, rastlös känsla av att vara 10-12 år gammal och oåterkalleligt förrådd av hela vuxenvärlden. Med en sådan gåva behövs inga dramaturgiska tjuvknep för att hålla kvar läsarens uppmärksamhet.

Boken finns som e-bok i appen Libby, för dig som vill ha den på en gång!