En polsk sf-klassiker – Memoarer funna i ett badkar

Stanislaw Lem (1921-2006) är Polens internationellt mest kända science fiction-författare. Han skrev många böcker, allt från romaner, noveller, faktaböcker till dramatik, som har översatts till 41 språk och sålts i ca 30 miljoner exemplar. Som skönlitterär författare är Lem mest känd för just satiren och humorn samt för att ha skrivit den filosofiska romanen Solaris som filmats tre gånger. Men här och nu skall det handla om en annan bok av Stanislaw Lem. En nyligen läst ny personlig favorit.

Memoirs found in a bathtub (originaltitel ”Pamiętnik znaleziony w wannie”, på svenska  Memoarer funna i ett badkar) är en ganska tunn bok, med en absurd premiss, som kan läsas som en satir eller som sprängskissen till en mardröm – eller båda på en gång. Det är långt in i framtiden och vår civilisation och berättelserna om oss har glömts bort. Orsaken till det är, vågar jag påstå, något oväntad. Ett mystiskt ämne följer av misstag med ett rymdskepp till jorden från en av Uranus månar. Historien går förlorad då ämnet förstör allt papper, och därmed alla böcker, på hela jorden. Eller ja, som vi alldeles strax skall se, nästan allt papper.

Boken vi läser är en dagbok av en man (som förmodligen var agentstudent) och levde då papper fortfarande fanns och användes. Dagboken hittas i de lavafyllda ruinerna av det underjordiska och hermetiskt slutna Det tredje pentagon (som tros ha varit själva centrum för den då rådande religionen Kap-Eh-Taahl) i det område som en gång tillhört den sedan länge utplånade nationen Ammer-Ka.

Som en parentes kan nämnas att det en gång i tiden, för mycket länge sedan innan pappersdöden, fanns byggnader med stora ansamlingar av kunskap som hette något i stil med Li-brees. I dessa finns nu bara rester av grå aska.

I själva dagboken får vi följa den okände agentens försök att navigera oändliga lager av order, kontraorder, order inom order, koder och allmänt byråkratiskt vansinne. Han får inte veta vad det uppdrag han i början av dagboken får går ut på eller vem uppdraget kommer ifrån – bara att det kommer ”uppifrån”. Han börjar ganska snart misstänka att det förmodligen mindre handlar om att ingen vill berätta utan snarare att ingen vet.

I sitt irrande och sökande efter syftet med uppdraget vandrar han på måfå runt i de oändliga korridorerna och kontoren i Det tredje pentagon och finner bakom en del dörrar personer som väntat på honom (och säger saker i stil med ”där är du ju” eller ”jag har väntat på dig” och ”du skulle ju varit här igår”) och vår hjältes hopp stiger sakta om att det hela kan klarna och uppdraget äntligen bli konkret.

Boken har visserligen en tydlig handling men är ändå lika mycket ett tillstånd som beskriver helheten utifrån den minsta kuggens perspektiv i en maskin ingen verkar veta hur eller ens varför den fungerar. Det var, erkänner jag, länge sedan jag läste ”Processen” av Kafka men tänker hela tiden under läsningen ”det här är Processen på steroider”. Viktigt att tillägga är: Nej, allt är inte bara hemskt och ja, en skrattar en hel del under läsningen.

Några andra läsvärda böcker av Stanislaw Lem (och det finns enligt mig många) är science fiction-klassikern Solaris (en utmärkt bok om att försöka kommunicera med utomjordiskt liv) och de älskvärda novellerna om rymdpiloten Pirx (som försöker göra rätt och tampas med vardagens omöjliga odds) -– dessa finns samlade i Tales of Pirx the pilot. The cyberiad (humoristiska noveller där de flesta karaktärerna är robotar eller maskinintelligenser) är även den väl värd en läsning eller två.

Samtliga böcker finns också att låna på svenska. The cyberiad finns som e-bok.