Detalj ur omslaget till "Chart throb". Black Swan förlag.
X-factor bakom kulisserna
Även om man tycker att program som ”Idol” är en cynisk C-kändisfabrik är det lätt att åtminstone bli indragen i de första avsnitten med auditions över hela Sverige. Man häpnar över begåvningar, blir berörd när någon verkligt angelägen tonåring åker ut och fnissar kanske lite skuldmedvetet när det dyker upp en avvikande sångare.
Ben Elton har skrivit en roman om precis ett sådant program, det fiktiva ”Chart throb” med sloganen ”95 000 deltagare, tolv finalister, tre domare och bara en vinnare”.
Calvin är den roliga och elaka domaren med engelsk accent som är hjärnan bakom programmet. När hans fru säger att hon vill ha skilsmässa slår han vad med henne om att kunna göra precis vem som helt till vinnare i programmet. Om han vinner får hon ingenting. Om hon vinner får hon alla hans egendomar. Hon väljer den brittiska kronprinsen som sin kandidat.
Det är alltså en ganska skruvad och orimlig roman. Ändå känns den obehagligt realistisk.
Bara början säger en del: eftersom det är orimligt att de riktiga domarna faktiskt ska titta på alla 95 000 som ansökt så sker en hårdgallring långt i förväg. De skriftliga ansökningarna delas in i clingers (människor som är så fruktansvärt angelägna att komma med att de blir bra TV, gråter både när de går vidare och när de åker ut) , blingers (narcissister som är övertygade om att de har stjärnpotential och just därför blir underhållande) och mingers (fula, feta eller med synliga funktionsnedsättningar). Singers då? Nej nej, det är fullständigt ointressant om de kan sjunga om de inte samtidigt går passar in i någon av de tre grupperna.
Låter det bekant?
Med andra ord är de stackare som blir utskrattade redan ”vinnare” på det sättet att de ansetts så usla att de kommer göra bra TV, annars hade de aldrig filmats överhuvudtaget utan åkt ut i en förgallring redan innan domarna har kommit till stan. De är dessutom peppade till max av filmteamet så att de garanterat ska säga pinsamma saker som ”Jag vet att jag kan sjunga och jag kommer visa hela världen att domarna har fel”.
Och är det inte anmärkningsvärt hur många av finalisterna som filmas redan under uttagningarna eller till och med hemma, eller på sin skola? Om det nu var tusentals som hade lika stor chans skulle det vara omöjligt att ha filmklipp på just de som kommer vidare.
Och hur är det egentligen med telefonrösterna? Man får veta vilka två som ligger sist i varje program men är det så att det är samma person som hela tiden ligger först? Och hur kan man i så fall manipulera programmet? Det är ju inte så spännande om det finns en favorit från avsnitt 1. Och det är knappast hemligt för programmakarna hur röstningen ser ut hela vägen upp till toppen.
Så, även om Chart throb överdriver får man sig en tankeställare. Och det är lika underhållande som att följa programmet.
Tyvärr finns den inte översatt till svenska men det är roligt att lära sig engelskt idol-språk som ”you owned that song” och ”you have to learn and grow and come back next year”.
Arbetar mest med sociala medier, bland annat den här bloggen. Läser högt och lågt. Chicklit och litteraturpristagare. Bilderböcker och tjocka romaner.
