Tomt bo

När jag påbörjar första kapitlet av Sofia Stenströms andra roman Tomt bo tror jag först att det handlar om två unga väninnor som återser varandra efter att den ena tillbringat ett utbytesår i Virginia. På gamla barndomsvänners vis gör de fåniga grimaser framför spegeln, äter kex och dricker te, borstar tänderna tillsammans och kryper ner i samma säng fram mot natten.

Därför blir jag lite ställd när andra kapitlet avslöjar att det i själva verket är om en namnlös mor och hennes tonårsdotter.

Modern och dottern Cora har dittills levt i en trygg men sluten symbios, präglad av internskämt, söta smeknamn och fysisk bekräftelse som Cora – på tonåringars vis – sakta börjar växa ur. Då det vare sig har funnits någon medförälder eller några nära vänner med i bilden har det bara varit de två under hela Coras liv.

När Cora en dag berättar att hon har träffat den tio år äldre Vidar blir det således smärtsamt uppenbart för modern hur beroende hon har gjort sig av Cora och att ett liv utan henne saknar såväl mål som mening. Hon reagerar instinktivt med oro och misstänksamhet och börjar ställa ingående och stundtals obekväma frågor om Vidar – är han inte för gammal för Cora? Beter han sig inte väldigt underligt? Är det inte rentav något som är väldigt fel med honom?

På ett närmast shakespeareskt sätt börjar moderns värld att falla isär runt omkring henne när Cora drar sig tillbaka, tystnar och kräver personligt utrymme. Maten ruttnar i kylskåpet, växterna dör och hon börjar missköta jobbet på den lilla frisörsalongen, som bara nätt och jämnt går runt. Den enda som modern släpper in i sitt liv och sitt hem i Coras frånvaro är folkhögskolläraren Jacek, en lugn och praktiskt lagd man som hon börjat träffa mest för att han uttryckligen fått dotterns välsignelse.

Jag reagerar på att modern, trots att hon av allt att döma bör vara i 40-årsåldern, tycks ha stannat i sin personliga utveckling i någon sorts diffus önskan att få leva ut sin förlorade ungdom och potential genom Cora. Händerna trevar oupphörligt över dotterns hud, som bleka rötter desperat söker näring ur en jord som slutit sig till ett slätt, vitt ökenlandskap. Med Jacek i släptåg jagar hon runt Cora på pretentiösa konstutställningar, klubbar och fester långt in på nätterna, bland snedfyllor och droger, som en vilsen fjortonåring.

Att Coras och Vidars relation på något sätt är destruktiv står klart, men i vilken grad blir svårt att avgöra när modern gradvis tappar greppet om verkligheten och sugs ner i sitt eget personliga helvete av vanföreställningar och svidande svartsjuka.

Det var länge sedan jag läste en så gripande och på samma gång smärtsam skildring av en destruktiv mor-dotterrelation och jag hoppas att Stenström fortsätter skriva romaner på det här spåret, med ett språk som letar sig in tunt under huden på läsaren.