Påskekrim: Silvervägen

Silvervägen är en finstämd och sorgesam berättelse om ett ohyggligt brott och om några trasiga själar, vars vägar korsas i en liten avkrok i mellersta Lappland.

Den officiella benämningen på Silvervägen, det vill säga sträckan mellan Skellefteå vid Bottenviken och norska gränsen via Arvidsjaur och Arjeplog, är riksväg 95. Det var på en busshållplats vid nämnda landsväg som Lennart Gustafsson – Lelle kallad – för tre år sedan släppte av sin sjuttonåriga dotter Lina. Sedan dess har ingen sett skymten av henne.

Under midnattssolens långa ljusa sommarnätter kör Lelle natt efter natt som besatt längs Silvervägen i hopp om att hitta spår av sin älskade Lina. Han kedjeröker och samtalar med dottern, vars närvaro han så påtagligt upplever i volvon. Lelle har vägrat acceptera att hon är död och misstänker kategoriskt alla och envar för hennes bortförande. Hans äktenskap överlevde inte all ofattbar sorg och han bedövar sig med sprit allt vad han förmår i sin ensamhet.

Ungefär samtidigt flyttar sjuttonåriga Meja med sin rastlösa mamma Silje till Glimmersträsk (fast på kartan hittar jag bara orten Glommersträsk(!)), eftersom Silje träffat en ny karl på nätet, som de ska flytta in hos. Torbjörns (“porrbjörns”) familjegård visar sig vara ett förfallet ruckel beläget djupt inne i skogen. Husfärgen flagnar och inuti stinker det av smuts och noppiga, nedsuttna möbler.

Silje är bipolär och Mejas uppväxt har varit otrygg och kringflackande. När en manisk period tar sin början åker utskrivna mediciner raskt i papperskorgen och mamman livnär sig enbart på vin och cigaretter. Det har därför varit den sköra dottern som fått vara den ansvarsfulla av de två under uppväxten.

En ljus sommarnatt stöter Meja på en ung man vid namn Carl-Johan under en av sina ensamma sonderingar i, den i hennes ögon hotfulla, skogen. Carl-Johans far har tillsammans med sin fru och sina söner skapat ett eget självförsörjande “kungarike”. Gården ligger ensligt belägen och eventuella besökare möts av anblicken av en avskräckande järngrind.

Föräldrarna har tagit avstånd från det moderna samhället och sönerna undervisas hemma. De förkastar modern teknologi, men lyssnar på amerikanska överlevnadspodcasts om kvällarna, deras enda form av omvärldsbevakning. Familjen är förberedd till tänderna på krig och katastrofer och har byggt och inrett en imponerande överlevnadsbunker med alla tänkbara förnödenheter, gasmasker och vapen inte att förglömma. För Meja som är svältfödd på familjeliv och inte har något att jämföra med ter sig livet hos Carl-Johan som en underbar dröm. Trots Siljes protester flyttar hon utan att tveka in hos sin nya pojkvän.

Plötsligt försvinner ännu en flicka, som liknar Lina till utseendet, något som leder till att även det gamla fallet tas upp på nytt.

Silvervägen är en lågmäld och välskriven psykologisk spänningsroman om ett Norrland som framstår som allt annat än ett paradis. Läsaren möter sprit, vapen, tjuvjakt och tjuvfiske, porr, droger, envetna myggsvärmar samt enstöriga och trasiga människor. Stämningen är nog det som jag uppskattar mest i boken liksom naturbeskrivningarna.

Stina Jackson är västerbottning i förskingringen och sedan 2005 bosatt i Denver, Colorado.

Läs en både tragisk och rörande berättelse i påsk. Den slutar som den började, det vill säga i en illa medfaren volvo på den legendariska Silvervägen.

Boken går för övrigt också att avnjuta som ljudbok.