Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "I mörkret" av Cara Hunter. Louise Bäckelin förlag.

Påskekrim: I mörkret

Publicerat 21 april 2019 | Av |

Att försjunka i en deckare eller två är inget oävet sätt att tillbringa påskledigheten på.

Det är modigt av Cara Hunter att iscensätta sina deckare i staden Oxford, som Colin Dexter med sådan bravur placerat på deckarkartan med sina, numera smått klassiska, pusseldeckare. Böckerna om den hyperintelligente, kultiverade tillika tämligen arrogante kommissarie Morse ligger också till grund för en mycket välgjord TV-serie (finns för övrigt till utlån hos oss).

Den nyligen utkomna I mörkret av Cara Hunter är den andra boken med kommissarie Adam Fawley vid Thames Valley-polisen i huvudrollen. Den första i serien har titeln Hemmets trygga vrå. Fawley är en på alla sätt och vis sympatisk man som plågas av egna demoner, alltsedan hans sons självmord.

I källaren till ett gammalt parhus, beläget i den burgna norra delen av Oxford, görs en förskräcklig upptäckt. En ung kvinna och en tvåårig pojke hittas när grannfastigheten renoveras och en bit av källarväggen rasar. Båda två förefaller mycket medtagna och traumatiserade. Ägaren till huset är en äldre man med alzheimer. Spekulationer om att en engelsk motsvarighet till Josef Fritzl (österrikaren som höll sin egen dotter fången i källaren i 24 år och förgrep sig på henne under tiden) avslöjats får schvung och börjar cirkulera på sociala medier.

Men vem är egentligen den unga kvinnan? Och är det verkligen husets ägare som hållit henne instängd? Polisen kopplar samman fallet med ett annat försvinnande, två år tidigare. Mystiken tätnar.

I mörkret är på många sätt en traditionell pusseldeckare av Agatha Christie-stuk med ett överflöd av ledtrådar, oväntade vändningar, färgstarka, ofta obehagliga karaktärer samt upplösningar av det vidlyftigare slaget. Perspektiven skiftar ofta, men förmedlas i tredje person. Partierna där kommissarie Fawley är närvarande berättas i första person, ett berättartekniskt grepp som jag uppfattar som inte helt vanligt i en polisdeckare.

Cara Hunter har, i mitt tycke, ett gemytligt sätt att formulera sig på och är styv på att levandegöra sina karaktärer. Texten är omväxlande såtillvida att den innehåller insprängda avsnitt med ordagrant nedtecknande förhör och telefonintervjuer, rapporter, tidningsartiklar, mejl, twitter- och blogginlägg. Läsintresset håller författaren skickligt vid liv med hjälp av ständigt nya infallsvinklar i utredningen.

Tillbringa påskhelgen i Oxford!