Medeltidens heta kärlekspar

Ofta står vi och tjuvläser på väg upp i hissen, för att vi blivit nyfikna på varför just denna bok åter blivit åtrådd.

Om åtrå handlar två märkliga böcker från medeltiden, Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln och Abelard och Heloise.

I boken om den saliga jungfrun tonar en röst från tidig svensk medeltid fram. Författaren, Petrus de Dacia föddes på Gotland 1235 och var en av den tidens lärde. Efter studier i Köln och Paris grundade han ett nunnekloster i Skänninge och blev prior i dominikanklostret i Visby.

På sina resor i Europa mötte han en from flicka, Kristina från Stommeln,  en by som låg utanför Köln. Kristina hade ända sedan barndomen haft religiösa visioner och föräldrarna försökte gifta bort henne vid 12 års ålder. Men hon rymde till en begingård, som var ett slags religiöst centrum för kvinnor och änkor, som levde i en gemenskap utan att vara nunnor. Petrus hade alltid längtat efter att få möta ett riktigt helgon och i Kristina såg han en flicka som var utvald av Gud. Boken innehåller skrämmande ögonvittnesskildringar av hur Kristina blir attackerad av demoner men också hur hon stigmatiseras och lever i närhet till Kristus och helgonen.

Som nutida människa förundras man och ställer sig frågan vilken diagnos Kristina skulle fått om hon levt idag. Vad såg Petrus egentligen? Men allra mest rörande är brevväxlingen mellan Kristina och Petrus. Man får en känsla av att de verkligen älskar varandra med den platonska kärlekens undertryckta intensitet och vördnad. Petrus de Dacia kallas ibland för Sveriges första författare och få vet nog om att man kan lära känna en människa som levde i Sverige för 800 år sedan!

Ett verkligt hett kärlekspar ifrån medeltiden är Abélard och Heloise. Pierre Abélard föddes 1079, som son till en riddare från Bretagne. Han fick studera vid katedralskolan i Notre Dame och eftersom han ständigt blev ovän med sina lärare grundade han en egen skola dit unga studenter gärna sökte sig. Ämnen som man studerade på den tiden var retorik, grammatik, dialektik och teologi. Snart hade han med sin fantastiska verbala förmåga mejat ner alla sina fiender och blivit ledare för Notre Dameskolan.

Men kanske kände han att något fattades i sitt 37-åriga liv, som dittills mest bestått av att vinna intellektuella bataljer. På skolan fanns en kanik som hette Fulbert och som hade en föräldralös brorsdotter i sin vård. Denna 17-åriga flicka – sin farbrors ögonsten – var förutom att hon var vacker också spränglärd. Abélard blev nyfiken och lyckades hyra ett rum hos den intet ont anande Fulbert. Som delbetalning av hyran anmäler han sitt intresse för att bli lärare åt den vackra flickan. Båda två blir sanslöst förälskade och snart existerar inget annat än kärleken till Heloise i Abélards sinne – dialektiken och undervisningen blir lidande, så att säga. Men Fulbert får reda på allt och sparkar ut Abélard. De fortsätter att träffas, Heloise blir gravid och föder en son hos släktingar på landet. Så gifter de sig i hemlighet (att öppet vara gift var inte bra för Abélards karriär) och flyttar till Argenteuil. Den ursinninge Fulbert kommer dem på spåren och mutar Abélards tjänare att släppa in två gorillor som kastrerar honom.

Abélard blir en visa på allas läppar och för honom är skammen värre än den fysiska smärtan. Dessutom blir han utom sig av svartsjuka, när han tänker på att Heloise nu kanske kommer att erövras av en annan man. Han övertalar henne att leva resten av sitt liv i kloster och det gör han också själv. Berättelsen är mycket längre än så och när man läser denna brevväxling mellan de älskande börjar medeltiden lysa som en färgstark väv av verkliga människors passioner och lidanden.

Och fast nästan tusen år passerat sedan dess känns allting så välbekant …