Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Mannen utan skugga" av Joyce Carol Oates. Albert Bonniers förlag.

Mannen utan skugga

Publicerat 21 augusti 2019 | Av |

Vad är en människa utan minne?

Elihu Hoopes är stilig, rik, intelligent och belevad. En fantastisk tennisspelare och matematiker, aktiv i medborgarrättsrörelsen, skicklig konstnär. Men efter en hjärnhinneinflammation förlorar han förmågan att lagra minnen. 70 sekunder kan han hålla något i närminnet, sen tappar han tråden. Förvinner en person ur rummet en stund och kommer tillbaka måste personen presentera sig själv igen. Han minns det som hände innan hjärnskadan men inget därefter. När åren går slutar han känna igen sina egna släktingar eftersom de inte längre ser ut som han förväntar sig. Elihu Hoopes är för evigt 37.

Margot Sharpe är forskaren som viger sitt liv åt att studera hans hjärna. Hon träffar ”E.H.” första gången 1965. Outtröttligt, under hela sitt yrkesverksamma liv, hittar hon på nya experiment för att försöka förstå, inte bara honom, utan själva minnets mekanik. Kan E.H. ändå lära sig nya saker, ett stycke musik? Ett nytt spel? Kan hans kropp ”minnas” den manliga forskare som upprepade gånger skakar hans hand alldeles för hårt?

Experimenten på E.H. blir banbrytande för hjärnforskningen. För Margot Sharpe blir E.H. inte bara hennes livsgärning som yrkesperson utan också som kvinna. Sharpe lever för sitt arbete och måste som kvinnlig forskare alltid jobba hårdast, måste alltid imponera. Hon har en kort affär med sin forskningsledare men avvisar andra inviter. Gifter sig aldrig och får inga barn.

Hon förälskar sig i stället djupt i sin patient. I hemlighet säger hon ibland till honom att de är gifta och förför honom. Inte så etiskt men hur skulle han kunna skvallra? Nästa gång de ses vet han inte ens vem hon är ändå.

Mannen utan skugga av Joyce Carol Oates är en svindlande roman på så många sätt. Det är inte så spännande på ett konventionellt sätt, men det finns ändå ett driv i de många orden och beskrivningarna.

E.H. får läsaren att ifrågasätta vad personligheten är, vad kärlek är. Margot Sharpe är kanske den enda människan som verkligen älskar E.H. långt efter att hans fästmö och syskon gett upp om kontakt. Men vad älskar hon? Är Elihu Hopes där, eller bara skalet av honom? Kanske finns en trygghet i att älska någon som varken kan välja henne eller välja bort henne. Någon som inte kan förändras.

Och vad utsätter hon honom för? Och vad kan han känna för henne? Något vagt bekant ibland, andra gånger något som gränsar till äckel. Hon är så gammal, reflekterar han ibland när läsaren får en ingång till hans tankar, utan att inse att han själv är betydligt äldre.

Det är annorlunda, tragiskt och ibland vackert om de här två människorna som är så ensamma på varsitt sätt.