Göteborgs hamn 1905. Copyright Underwood & Underwood.
Käre broder Edvard: I en emigrants fotspår
De flesta svenskar har någon gammal släkting som utvandrat och börjat ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Som familjens ställföreträdande äventyrare skickade de brev som var fulla av märkvärdiga berättelser. I Amerika kunde allt hända och när man läste breven tyckte man att Sverige verkligen gjorde skäl för sitt epitet den gamla världen. Säkert var denna tvåvägskommunikation en stor glädje för alla. De som emigrerat längtade hem och ville få nyheter från dem som blivit kvar.
Mellan åren 1851 och 1910 utvandrade omkring en miljon människor från Sverige, enligt SCB. Det var kännbart för ett glest befolkat land som Sverige att bli av med sin mest kreativa och framtidsinriktade befolkning.
Orsakerna till att människor emigrerade var många. I mitten på 1800-talet skördade missväxten människoliv i Sverige och någon verklig religionsfrihet var det inte tal om. För en torpare som slet på de magra tegarna i Småland, måste tanken på att få gratis, fet mylla på andra sidan Atlanten haft en enorm dragningskraft. Amerika frestade med The Homestead Act, som innebar att den amerikanska staten gav de nyanlända odlingsmark. Hade de sedan brukat jorden i fem år blev de ägare till marken om de samtidigt ansökte om amerikanskt medborgarskap. Amerika hade stort behov av hårt arbetande, ambitiösa människor.
Eva Eriksson fascinerades av sina egna släktingars öden och har skrivit boken Käre broder Edvard: I en emigrants fotspår. Den är baserad på gamla brev som utväxlats mellan två släktingar till henne, August och Edvard. Breven är skrivna mellan 1893-1917. När hon tog del av korrespondensen greps hon av deras öden och blev också intresserad av emigrationen som sådan.
Vad fanns det för skäl att emigrera, förutom jordens lockelse? Eva Eriksson pekar på längtan efter självbestämmande som en orsak. Varför buga sig för prästen och länsman om man kunde resa till Amerika och själv få välja sin president! En annan anledning var den allmänna värnplikten, som blev alltmer krävande. Många unga pojkar passade på att emigrera just innan de hade värnpliktsåldern inne. Och i Amerika kunde man bli rik! Allt hängde på dig själv, din tur eller din flit och vilja till ett nytt liv.
Bröderna August och Edvard reste till Amerika för första gången 1880. Båda återvände, men August reste tillbaka till det nya landet och stannade där, trots att han hade familj och gård i Dalsland.
Eva Eriksson har följt de båda bröderna i spåren och en historia växer fram. Det intressanta med boken är att den är en mix av förmodade eller verkliga händelser och ordväxlingar, utifrån den kunskap som breven ger. Berättelsen stöds av inklippta citat från brevväxlingen mellan bröderna. Samtidigt leds man in i den faktiska verklighet som mötte en emigrant vid den tiden. Tanken går till de egna släktingar, som kanske vandrade just samma väg och måste ha mötts av samma omständigheter som August gjorde. Man kan rent konkret, med bokens hjälp, vandra tillsammans med emigranterna och känna in atmosfären på Sillgatan och Packhuskajen, där de resande trängs inför avfärden. Samtidigt ser man det nya amerikanske samhället växa fram genom alla nya medborgare från den gamla världen, som ville något mer med sitt liv.
Eriksson har gjort ett gediget forskningsarbete i arkiv och på plats och boken har också ett intressant bildmaterial.
Kom och lyssna på Eva Eriksson på trappscenen då hon berättar om emigrationen och sin bok Käre Edvard.
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
Ett svar till “Käre broder Edvard: I en emigrants fotspår”
Trevligt initiativ!
Göteborg har också ett fint Emigrantmuseum med tillhörande forskningssalar i det gamla Tullhuset nere i Göteborgs hamn. Därifrån avgick skeppet med de svenska emigranterna till Amerika för inte så länge sedan. Museet startade efter en motion i Göteborgs Kommunfullmäktige och initiativtagaren var Berit Flyborg, senare också museets föreståndare. Berit Flyborg och museet har senare tilldelats flera uppskattade omdömen, ministerbesök och unika utställningar. Museet är öppet för allmänheten.