Källorna

Marie-Hélène Lafons senaste roman Källorna tar sitt avstamp år 1967 och vi får genom moderns röst höra om hur hon redan efter två veckor efter sitt giftermål, inser sitt livs misstag. Hon är fast på landsbygden med sin nyblivne make som slår henne, hårt och skoningslöst. Om tre veckor fyller hon trettio år. Hon har tre barn, Isabelle, Claire och Gilles, två flickor och en pojke, sju, fem och fyra år gamla. Tre fina barn, en stor bondgård, trettiotre hektar, en ladugård, en traktor, ett rymligt boningshus, tjugosju kor, en dräng, en ladugårdskarl, ett hembiträde, en bil, ett körkort. Hon har allt det som skulle kunna innebära ett gott liv. Ett lyckligt liv. Det blir allt annat än just det. Efter år av våld och förtryck vågar hon slutningen berätta för sin mor vad som pågått i det tysta – om slagen och blåmärken som gömts under kläderna.

Hon lämnar sin man och återvänder aldrig till gården igen.

När vi kommer till romanens andra del, är det en annan berättarröst som tar vid, den före detta makens. Året är 1974 och han ligger vaken i sin säng en tidig söndagsmorgon, efter ytterligare en sömnlös natt av ältande. Han går återigen igenom separationen och skilsmässan från sin fru. Något liknade hade man väl aldrig sett i trakten. En kvinna som bryter upp med tre små barn. Skammen! Aldrig kunde han väl förutspå att hon var kapabel att bryta upp från allt, utan att ta med sig en enda pinal. Han trodde att han hade henne fast. Tack vare hennes högmod och hennes stolthet över den fina gården. Han försöker att inte tänka på den där tiden. När hon fortfarande var hans fru.

”Tänk att han råkat ut för en så slapp och värdelös kvinna, värdelös på allt. Han har sina ord, ständigt de samma, sedan åratal tillbaka, slapp, värdelös, tom. Han tänker alltmer sällan på den där tiden, han var ständigt sprickfärdig av ilska, och ju räddare hon var, desto argare blev han.”

Två berättarperspektiv. Vi som läsare får uppleva moderns rädsla och snabba förfall inför sin våldsamme make. Barnens utsatthet och faderns totala frånvaro av medkänsla, ånger och självinsikt och vikten av att visa upp en fin och fläckfri fasad inför grannarna i byn.

Som läsare undrar man varför ingen såg någonting. Kanske anade de att något var fel, men inte vågade ställa frågor? Inte ville lägga sig i familjeangelägenheter? Moderns två systrar kommer alltmer sällan på besök, tills besöken uteblir helt. Ensamheten och uppgivenheten har fått ett fäste.

I den tredje och sista delen från 2021, återvänder dottern Claire till gården när den har sålts vidare till en ung familj som snart ska ta över. Gårdsplanen är tom och huset är stängt. Hon kommer aldrig mer gå in där.

Claire försöker minnes sin tid som liten. Sina fem första år och sedan två veckor om året, mellan sex och sjutton år, när hon besökte fadern på gården. Hon är nu femtio år. Källan borde vara här. Hon föredrar källan framför rötter. Gården är såld och bara minnena återstår.

Berättelsen skildras med ett enkelt och osentimentalt språk, som gestaltar en återhållsam smärta och sorg. Sakligt och utan stora känsloyttringar förmedlas en förlegad kvinnosyn, gamla nedärvda traditioner, men också något som bryter sig loss från det förgångna. Ett vittnesmål från landsbygden. Bara minnena lever kvar innanför husets väggar. Arvet är avvecklat. En ny familj ska flytta in, en ny tid tar vid.

Det är en liten bok, men en stor roman. Du läser den över dagen, men den stannar kvar över tid.

Andra romaner som också har blivit översatta till svenska av Marie-Hélène Lafon är Annonsen, De sista indianerna, Våra liv och En sons historia.