Blogg, Facklitteratur, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Nuckan" av Malin Lindroth. Norstedts förlag.

HÅRDA PAKET 1: 2 x RELATIONER

Publicerat 13 december 2018 | Av |

Här kommer tips på två fullkomligt skoningslösa självbiografiska berättelser, som också hör till årets mest omdiskuterade.

Låt oss hoppas på det bästa av Carolina Setterwall

I oktober 2014 dog Carolinas sambo Aksel knall och fall i sömnen, endast 34 år gammal och efterlämnade parets knappt ettåriga son Ivan. Samtidigt som bokens jagberättare Carolina skildrar sin chock och sitt sorgearbete i bokens nutid, får läsaren i återblickar följa hur hon och Aksel möttes fem år tidigare och hur deras gemensamma liv kom att gestalta sig.

De båda kunde inte varit mer olika. Medan Carolina är temperamentsfull, duktig, rastlös med ett starkt kontrollbehov, så var Aksel pedantisk och något av en ensamvarg. Han var hela tiden ett par steg bakom sin sambo. Carolina fick övertala honom att flytta från innerstaden till en söderförort till Stockholm och ställa ultimatum för att få honom att skaffa barn, fast han inte kände sig redo och drabbades av stressrelaterad magkatarr på kuppen.

Vid första anblicken handlar Carolina Setterwalls roman om sorg och sorgearbete, men i själva verket är det minst lika mycket en kärleks- och samlevnadsroman. En bok om hur drömmen om den stora kärleken och den fantastiska tvåsamheten slås i spillror av vardagens stress, gräl, kompromisser och vaknätter.

Romanen är skriven på ett flödande intensivt och samtidigt vardagligt språk med ett direkt tilltal till den döde Aksel. Carolina ser på sig själv med sträng och fördömande blick och tar på sig skulden för hans död. Mängden av detaljer bidrar till det dokumentära intrycket.

Låt oss hoppas på det bästa inbjuder till sträckläsning på samma gång som romanen rör upp motstridiga känslor hos sin läsare!

 

Nuckan av Malin Lindroth

Det skoningslösa tonfallet – rannsakningen – från Carolina Setterwalls roman återfinner jag också i Nuckan. Även här hämtas material från författarens eget liv. Ett liv som till skillnad från Setterwalls levs i Göteborgstrakten.

Utseendet bedrar och denna lilla tunna, till synes beskedliga (om än illgröna), bok är drabbande läsning. Jag tappar hakan inför Lindroths mod när hon lämnar ut sina egna pinsamma hågkomster.

Längst inne i minnets lönnrum bor fortfarande de osedda spökflickorna, panelhönorna och freaksen på arton, tjugofem och trettiotvå. Svik dem inte vill jag ropa. Retuschera inte bort dem ur historien.

Språket är beundransvärt, raffinerat på ett helt annat vis än Setterwalls, drastiskt och underhållande. Nuckan har blivit kallad essä och är en slags blandform, där det mest  privata blandas med historiska återblickar på “nuckskapet”, där Lindroth håller fram och samtalar med enskilda nuckor i det förflutna. Författarens ärende med boken är att hon vill “reclaima” nuckan, den ofrivilligt ensamma, den ratade, “oknullbara” och tvätta bort skammen.

Jag väntade på kärleken som man väntar på tomten och den yttersta dagen.

Liksom Carolina Setterwall utforskar Malin Lindroth vår tids relationer och förväntningarna kring dessa. Hon skriver om jakten på tvåsamheten och om hur lätt ohälsosamma mönster kan infinna sig. Femton mäns nej spökar i Lindroths eget minne. “Kulturmän”som förlöjligar hennes kläder och frisyr, män vilka man som läsare mest har lust att sparka i ändan.

Lindroths bok får dig att fundera över ditt eget liv, dina erfarenheter och val.

Inte så illa, eller hur?