Fine de Claire 

I Daniel Gustafssons andra roman Fine de Claire får vi följa en medelålders geolog som lämnar sitt hem i Stockholm i gryningen, sätter sig i bilen och börjar köra söderut. Kvar i hemmet lämnar hon sin sovande livspartner, danske Niels vars en gång oemotståndliga accent börjat förlora sin magi.

Bilfärden går så mot den franska västkusten och den lilla kuststaden Marennes, där det klassiska franska ostronet Fine de Claire odlas i artificiella bassänger (så kallade “claires”) längs med vattenbrynet.  För romanens huvudperson har denna delikatess – dess produktionskedja och kulten som omger ätandet av dem – blivit synonym med allt som är fel med tiden vi lever i.

Berättelsen är lågmäld och precis, en roadtrip milsvida från Kerouacs bredbenta karaktärer i On the Road. Vi far genom Europas autostrador i höstmörker, stannar till vid anonyma vägkrogar och motell. Så mycket i denna roman andas ett efteråt. Relationen till partnern är urladdad. Den vuxna dottern är utflyttad och har sedermera brutit kontakten med sin mor eftersom hon provoceras av hennes politiska apati. Landskapet är genombearbetat, anpassat efter biltrafikens oändliga utsträckning. Slaget om klimatet mer eller mindre förlorat.

Men rakt igenom dystert är det inte. Nya bekantskaper uppenbarar sig längs vägen, ibland bara för en natt, ibland i form av ett mer långvarigt resesällskap: det polska syskonparet Magda och Janek, två härdade existenser på jakt mot ett bättre liv, hoppar in i bilen och följer med en stor del av romanen.

Romanens avslut påminner mig om Henrik Bromanders aktivistiska elallergiker i Högspänning, den genomgående tonen får mig att tänka på Lotte Bøks självrannsaken i Vigdis Hjorts Lärarinnans sång. Så vad handlar då denna bok om? Jag ser det som en samtida klimatroman, som stilla för fram sitt ärende utan att bli alltför didaktisk. Det är en vacker meditation över människans försök att betvinga naturen, och över den enskilda människans livsval – och möjligen ansvar.