En saga om minnen och glömska

Kazuo Ishiguro är inte en författare som upprepar sig. Han skrev Återstoden av dagen om undertryckt kärlek mellan de anställda i ett stort brittiskt hushåll på 40-talet. Och Never let me go, om ett parallellt universum där klonade människor växer upp och blir vuxna bara för att få sina organ skördade ett efter ett tills de dör. Men berättarstilen går att känna igen. Det är lågmält och allt berättas med små gester. Karaktärerna är oklanderligt artiga och ifrågasätter aldrig auktoriteter. De stora känslorna får man som läsare hitta mellan raderna och frågorna som ställs får man besvara själv.

I den nya boken Begravd jätte utforskar Ishiguro ytterligare en miljö: Kung Arthurs England. Den börjar med vad som skulle kunna vara en realistisk skildring av tidig medeltid och boendeförhållandena för ett äldre par, Axl och Beatrice. Men snart nämns troll och drakar och det blir tydligt att något inte riktigt stämmer. Axl och Beatrice minns inte sitt liv tillsammans och har ofta svårt att minnas det som hände för bara ett par dagar sedan. En flicka försvinner från lägret och redan innan hon är återfunnen har hennes föräldrar börjat glömma henne. Ingen talar om det förflutna och ingen verkar intresserad av det heller.

Men Axl och Beatrice har en son, och även om minnet av honom är vagt vet de att han bor i ett samhälle inte alltför långt borta och att han nog kan ta hand om dem om de kommer dit. Så de börjar en mödosam vandring till hans by. På vägen möter de en kvinna som berättar om en ö dit man bara kan färdas och vistas ensam om man inte kan bevisa för färjkarlen att man har en djup och äkta kärlek till varandra. Men hur kan man bevisa det om man inte minns sitt liv tillsammans, undrar Beatrice. Och ju längre de vandrar desto viktigare blir det att minnas. Varför verkar människorna de träffar känna igen Axl? Har de bråkat med sin son eller varför har han annars lämnat dem?

De träffar också en krigare, en riddare, en drakbiten pojke och munkar i ett kloster och resan blir långt mer äventyrlig än de kunnat förutse. Men den som väntar sig Game of Thrones-fantasy blir nog besviken. Här finns dueller och våld, men ändå är stämningen eftertänksam och melankolisk.

Någonstans i mitten tröttnar jag lite. Det är så grått och vandringen verkar så tröstlös. Konflikten mellan saxare och britter är invecklad och det känns som att en del av mystiken är där som dekoration mer än intrig. Men jag är så glad att jag inte gav upp! Nästan allt får en förklaring och de sista sidorna är fantastiska.

Ömheten mellan makarna berör, och frågor om döden, om glömska, om kärlek och ensamhet, om krig och moral lever kvar långt efter att boken är slut.