Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Sveas son" av Lena Andersson. Bokförlaget Polaris.

En berättelse om folkhemmet

Publicerat 13 november 2018 | Av |

Läs en tänkvärd och smått underhållande roman om en epok som inte längre existerar!

Ragnar, huvudrollsinnehavare i Lena Anderssons senaste roman Sveas son, har en del enerverande drag gemensamma med Ove i Fredrik Backmans kioskvältare En man som heter Ove.

Ragnar Johansson är den sortens principfasta gråsosse som hellre riskerar bensinstopp än tankar på någon annan bensinmack än kooperativa OK och som intalar sig att miljonprojektets uppsmällda betongbunkrar egentligen inte är så fasligt trista, eftersom han tilltalas av ideologin bakom. Han föredrar pulvermos framför mor Sveas hemlagade och anser saftande och syltande i hemmet vara en form av skatteflykt.

Ragnars tro på den goda staten – folkhemmet – förefaller fast som hälleberget. Hans ledstjärna i tillvaron är logiken och han tilltalas av tydliga regelverk. Ragnar är en pliktmänniska, som lätt kan uppfattas som fantasilös och en smula tråkig. Hans fru Elisabet är hans motpol; hon älskar språk och att resa. När hon någon gång kommer hem med exklusiva skotska shortbreads (bakade med smör) vägrar Ragnar att smaka, utan håller sig till de sedvanliga kakorna från Konsum, som bakats på margarin.

I en tid då honnörsorden lyder funktionalism och rationalism är småföretagen dömda att dö ut, resonerar Ragnar, som gör sina föräldrar besvikna då han vägrar ta över familjens åkeri. Istället utbildar han sig till slöjdlärare och är samma skola i förorten trogen fram till pensionen. När Ragnar oförhappandes erbjuds tjänsten som studierektor tackar han en smula förskräckt nej, eftersom han inte vill förhäva sig. Jantelagens ande svävar över boksidorna.

Ragnars enda passion i livet (förutom trä) är idrott och han stöttar barnen Eriks och Elsas utövande helhjärtat. Dottern tävlar på elitnivå i grenen långfärdsskidor och de flesta av årets helger tillbringas i bil på väg till och från någon tävling. När barnen så småningom får andra intressen hamnar bokens hjälte i ett limbo. Han ser med ökande frustration hur böcker och film upptar alltmer av Elsas tid och intresse. Det tragiska med Ragnar är att han lika lite förstår sina barn och deras val i livet, som han begrep sig på sina egna föräldrar.

Lena Anderssons familjeroman sträcker sig över tre generationer och speglar 1900-talets utveckling. Mordet på Olof Palme skakar om Ragnars världsbild i grunden, liksom senare Berlinmurens fall.

Han hade alltid haft lättare att identifiera sig med gränsvakten än med rebellen. Den ene följde ett genomtänkt regelverk och föraktades mekaniskt, den andre bröt mot det och fick lättköpta sympatier.

Författaren hanterar Ragnar ömsint; det rör sig absolut inte om något nidporträtt. Som läsare tycker man snarast lite synd om honom och ler överseende åt hans emellanåt missriktade ambitioner. Bokens slut är en smula överraskande och för egen del hade jag nog helst sett att Ragnar fortsatt hålla den röda fanan högt. I stället anpassar han sig, i likhet med de flesta andra, till tidsandan. Han “byter” fru och börjar dekorera sina gedigna träarbeten med blommor(!).

Det är omöjligt att låta bli att spekulera i huruvida Sveas son: en roman om folkhemmet är självbiografisk, ifall Ragnars dotter Elsa i själva verket är Lena Anderssons alterego. De är mycket riktigt födda nästan samma år och på Wikipedia kan jag konstatera att författaren själv tävlat i längdskidåkning som ung, att hennes pappa var slöjdlärare och att hans andra förnamn är Ragnar.

Säkert har du också mött en och annan “Ragnar” under ditt liv. Det har i alla fall jag gjort. Läs en tänkvärd och smått underhållande roman om en epok som inte längre existerar!