Den kladdiga blandningen av beundran och avund

Romanen Sfinx av Christine Falkenland består av brev från en namnlös brevskriverska till Claire, kvinnan som avsändarens exmake gift om sig med. Vi kan kalla brevskriverskan för Hon.

Hon flyttar med sin dotter Ma från Hisingen till Hovås i Göteborg i hopp om ett bättre, rikare och tryggare liv i en mer välbärgad del av staden. Det vill hon ge sin dotter. Hon är konstnär men utan framgång och känner utanförskap i Hovås där den egna vardagen står i kontrast till välbärgade familjer i villor runtomkring henne. Hon känner tacksamhet för den frihet som konstärslivet gett henne men känner alltmer ett tilltagande avund inför dem som valt andra karriärvägar och som nu i mellanålderns skede kan skörda ekonomiskt välstånd och trygghet av sin framgång. Hennes dröm om ett viktigt och vackert liv infriades aldrig och det upplevs som ett tungt misslyckande när så mycket i världen handlar just om vikten att uppfylla sina drömmar.

På plats i Hovås upptäcker hon att exmaken bor i området och att han har en ny fru och en son. Ett tilltagande avund växer och fördjupas snart till fula fantasier, lumpna önskningar och blottar hatiska drifter. Hon blir en stalker, som på avstånd osynligt följer familjen, kikar in i fönstren och tar sig in och besudlar deras sommarhus.

”Jag hade ärligt talat slutat tänka på Felix, när jag fick höra av en bekant om honom. Att han hade gift sig rikt. Det var det där med välståndet som stack i ögonen. Han, den stackaren, som jag inte trott kunde stå på egna ben, var plötsligt mitt i smöret. Inte blev det lättare att stå ut med att han hade en förtrollande kvinna som du vid sin sida. Såg du från början en storhet i honom, som jag inte förmådde? Tillsammans har ni åstadkommit allt jag önskat mig. Det vore synd att kalla avunden för en demon, för en sådan betvingande makt har den inte. Det är jag själv som tillåter känslorna att översvämma mig. Jag föreställer mig ofta att jag är du, Claire, och då känner jag ingen oro längre.”

Det är svartsjuka och avund som växlar i beundran och avsky. Hon beskriver sitt äktenskap med Felix som ett förnedrande liv med en omogen pojke. Livet hon längtar efter är ett äktenskap med den mogne make hon nu föreställer sig att Felix har blivit. Hon vill vara Claire och uppleva livets goda inifrån henne och i den värld av skönhet och rikedom som tycks vara Claires, Felixs och sonen Adams verklighet. Hon jämför Adam med sin och Felix son som aldrig föddes. Hon anklagar Felix för aborten. Svåra erfarenheter i livet blir sammanlagt en trigger till avund och hat som stegras till galenskap. En hopplöshet att inte ha möjlighet att klättra uppåt, att lyckas eller förverkliga sina drömmar när det är försent. Hon jämför hela tiden sitt liv med dem som i hennes ögon har lyckats med allt det hon drömt om. Hon ställer sig själv som kontrast, som ett ingenting.

”Du är full av stjärnor. Överjordisk. Ett fyrverkeri. Men jag, jag är väl ingenting. Det handlar inte om avund. Nej, avund är bara början på de känslor som jag hyser för dig. Ni är en vinnande kombination, Felix och du. Men det finns ingen seger utan offer. Det kan ni aldrig ana, hur stor missunnsamhet som döljer sig mellan trädstammarna, vilken vrede som tornar upp sig i skogens bryn.”

Väl medveten om sin ambivalens inför Claire och också Felix, skriver hon att hennes monolog saknar undertext och gestaltning, att det är ett ”virrvarr och en vridning kring den egna axeln” som ”en vovve som jagar sin viftande svans”.

Det är ovisst om breven skickas och om det som beskrivs och berättas däri är sant eller falskt. Men ju längre in i romanen vi kommer och för varje brev stegras avundet, hatet, förvirringen och galenskapen. ”Demonens leende” blir skarpare och allt mer hotfullt.

”Jag förbereder mig för en oöverträffad njutning. Jag är den starkare och svävar över dig i den förvissningen. Du trippar framför mig och svänger på kjolen. I mörkret som suckar mellan gatulyktorna. Jag knyter mina händer i kappfickorna och känner deras seniga styrka.”