Foto: Ciro Cattuto.
Bortom Ural av Raditjkov
En flygresa att minnas var när jag reste från Peking till Göteborg. Vi lyfte tidigt i gryningen och flög hela tiden mot ljuset. Flygvärdinnan försökte ihärdigt få mej att dra ned luckan för fönstret så att filmen de skulle visa inte bleknade i färgerna. Men utanför rutan erbjöds ett mycket större skådespel, så jag var olydig.
Under mej såg jag i flera timmar Gobi och den sibiriska tundran bada i rosa morgonljus. Små byar eller grupper av hus snarare, på milsvida avstånd från varandra. Hur kan människor bo så, vad lever de av? Inte ett träd, ingen grönska, bara sten och tundra. Och avstånden …
Det är en speciell känsla att se sin jord från ovan. Man rörs av människans strävan att systematisera och ordna, hur allt liksom har planerats som om hon hade ett fågelperspektiv. Åkerlappar i sköna mönster, städer som man vet egentligen är fula glittrar förföriskt.
Känslan av rörelse inför människans förmåga att alltid hitta vägar att överleva återvänder när jag läser den bulgariske författaren Jordan Raditjkovs dokumentärroman Bortom Ural. Boken är en naturlyrisk hyllning till människor som lever sina liv på de mest tillfrusna och otillgängliga platser. Isen i Jakutien är miljoner år gammal och mäter på sina ställen ofattbara åttahundra meter. Allt slukar den med åren, hus, människor, hela arméer ligger infrusna .
Det märkliga är att de osannolika berättelserna om is, snö, djur och människor är sanna.
Raditjkov berättar om en rik köpman som fick för sig att han skulle gräva efter rinnande vatten i Jakutien. Efter ett år gav han upp, men schaktet övertogs av ett institut som studerade den eviga tjälen. Nu fick Raditjkov höra otroliga historier om den sjungande isen. Full av skepsis följde han med en av arbetarna ner i schaktet för att hämta upp ett isstycke. Isen placerades i solen och snart började den låta som ett positiv; som en oändlig sång om tundrans historia. Det är instängd luft i små bubblor som släpps fri, ett ljudarkiv som plötsligt börjar berätta på isens eget språk.
Raditjkov och hans vänner mötte på sin resa människor som levde i små sovchozsamhällen i ständig kamp mot den omgivande vildmarken. Man ser naturen nästan som ett vilddjur, som ligger på språng, färdig att återerövra vad den fråntagits.
Det finns en underbar skildring av en förevisning av en bys stolthet – ett kålland! Smeden, som är herre över planteringen hoppar runt innan hans skarpa öga hittar just det blåskimrande huvud vars ”hjärta” tränger på. Man delar på kålbladen och filosoferar över kärleken till jorden som till sist fick den tvekande kålen att trotsa isen och börja växa.
Eller då de möter evenkerna – ett nomadfolk – en iskall natt, då hoppet om att hitta natthärbärge gått förlorat.
Halvt begravt i snön hittar de ett tält av renskinn och en hel familj som inrullade i pälsar och skinnfällar yrvaket tar emot sina gäster. Kokgrytan kommer på elden och alla måste äta minst ett kilo renkött och lyssna på husfaderns spontana hyllningssånger innan de tillåts somna. Då alla kommit till ro ser Raditjkov de sibiriska trollkarlarnas gud sitta och dingla med benen genom taköppningen.
”-Är du vaken? frågade han mig.
Jag är vaken! svarade jag. Det är tillräckligt att en är vaken, sade han, då ger jag mig iväg. Sedan han sagt detta gled han nerför husets sluttande väggar. Hundarna följde honom med en gäspning.”
Boken är full av underbara skildringar av möten med människor som delar med sig av sin livsvisdom och allt annat av vad deras hus förmår. För en stadsmänniska är det en sällsam upplevelse att ta del av den vita, arktiska världen, som att komma nära en urkraft hos både människa och natur. Märkligt är också hur de krävande livsvillkoren frammanar en slags godmodig mildhet hos människorna!
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
