Avigt hav

Rosa funderar på om det inte är dags att lämna äktenskapet och gå vidare. Men först ska hon och barnen ha en riktigt välförtjänt semester.  

Inte anar hon att denna resa som andas lyx och flärd, ska förbytas till ett uppvaknande som förändrar hennes vistelse där handlingar och beslut, kan göra skillnad mellan liv och död. Hon bevittnar skrämmande scener när det stora fartyget plötsligt stöter på en båt med flyktingar som är i sjönöd. Kaptenen inleder en räddningsinsats i natten. Livbåtar sänks ner för att få upp de nödställda: 

”Längst ner, under henne, firades en livbåt ner i havet. Ratatata, lät kedjorna. Livbåten blev mindre, mindre, havet sett från ovan som en byggnad. Tystnad. Ljuden klöv natten som röda ränder. En funktionär och två sjömän åkte ner längs fartygssidan i livbåten, en stor hög flytvästar vid fötterna. 

Till havs var det som brustabletter, skum och skrik. /…/ När hon skärmade av ögonen med händerna mot ljusslingorna och de vant sig vid natten kunde hon koppla ihop ljuden med rörelser, hon förstod att man räddade människor.” 

Mina tankar går till Ruben Östlunds senaste film Triangle of Sadness. Där kontrasten mellan priviligierade västerlänningar, som också de semestrar på ett stort kryssningsfartyg och hur detta kontrasteras mot de som passar upp och arbetar på båten. Östlund skildrar det luxuöst osmakliga frosseriet på båten, innan allt plötsligt tar en helt ny riktning, när också detta fartyg hamnar i sjönöd.  

Här slutar likheterna med Marie Darrieussecqs Avigt hav. Till skillnad från Östlunds vilja att belysa klassmotsättningar och hierarkier och vad som händer när dessa omkullkastas, så vill Marie Darrieussecq snarare se till individens egna ansvar. Hon ställer frågor om hur den lilla människans enskilda handlingar och val kan påverka andra människors liv och förutsättningar. Det leder i sin tur till större frågor som vår egen skuld och vårt eget ansvar, när vi ställs inför en människa i nöd.  

Det känns som hon, Rose Goyenetche, vore skyldig. Hon som inte skulle göra en fluga förnär. Hennes namn kommer antagligen långt ner över skyldiga, eller hur? Hon rör vid insidan av sina händer, hon försöker hitta det där hon har i sina händer, sin styrka; men ensam går det aldrig. Varmvattnet väller fram, tvålen skummar mellan fingrarna, varmvatten från lyxvärlden, ångan från det kalla vattnet som i enorma mängder omvandlats till varmt vatten och nu rinner ut i avloppsbrunnen ända ut i havet. Hon iakttar håligheten under bröstbenet. Det slår. Hon lever. Hon ser högen av döda kroppar i båten och hon ser pojken som är törstig och hon känner urladdningen vid deras beröring och hon ser sin man. De har inget med varandra att göra. Skilsmässan och livräddningen. Hennes tvåsamhet, eller vad det nu är, migrationen. Det är lika stor skillnad mellan de levande och de döda som mellan båtens varma inre och den iskalla skorven därute.

Vem bär ansvaret för den andre och vem bär ansvaret för en värld som brottas med stora miljöproblem och klimatförändringar? Författaren skriver om det lilla vardagliga, om familjen, relationen till sina barn, om rollen som maka och mamma, men sedan lyfter hon berättelsen till ett mer allmänmänskligt perspektiv.

Vi måste våga se vår medmänniska och det som sker runt omkring oss, utanför vår trygga sfär. Vi lever i en tid där de nationella gränserna blir svårare att passera och riskerna blir allt högre för de som vill ta sig vidare och försöka skapa sig ett bättre liv. 

Romanen väcker många tankar, men jag tar med mig att, alla kan inte göra allt, men alla kan göra något som gör skillnad. Avigt hav är en bok som jag bär med mig efter avslutad läsning.