Var inte rädd

Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor, födda samtidigt, men på olika platser. Under en svamputflykt hittar svensktoppsartisten Lennart ett litet spädbarn nedgrävt i en plastpåse. Han tar med henne hem och hennes skrik gör honom förbluffad. Hennes kropp producerar nämligen perfekta musikaliska toner. Han lovar sig att ta hand om henne och gömmer henne i källaren. Samtidigt föds en annan flicka i en annan stad. Hon växer upp med en stor ensamhetskänsla, och upplever sig som väldigt alldaglig. Hon lever ut sitt liv och aggressioner på olika forum på nätet. Efter många år träffas till slut de två flickorna, och en märklig vänskap växer fram, med oanade och skrämmande konsekvenser för omgivningen.

Ända sen debuten Låt den rätte komma in har John Ajvide Lindqvists böcker hyllats av både läsare och recensenter. Och med rätta. Hans mästerliga roman Människohamn kommer utan tvekan att finnas med i alla framtida översiktsverk i svensk litteraturhistoria. Men hans författarskap lider tyvärr av en förlamande definitionsproblematik.

Vampyrer. Rysare. Blod. Skräck. Allt detta skriver han om, och det är just som den store svenske skräckförfattaren han har lanserats och framställts som. Inget fel på skräcklitteratur, men det är att förminska texterna att enbart definiera dem som sådana. De är nämligen större än så.

Visst innehåller romanerna lite skräck och blod, men det är inte skräckupplevelserna som står i centrum. De är och förblir logiska sidohändelser. Lockelsen ligger i hur olika karaktärer utvecklas och tvingas agera. Mördare, hustrumisshandlare, våldtäktsmän, vampyrer, pedofiler och tjuvar. Som läsare förs man med och uppfattar sådana människors anledningar, förstår motiven och bakgrunden, och ibland inser man hur ens sympati sakta men säkert har hamnat hos bödeln. Man välsignar inte handlingen men man förstår den. Gott och ont eller rätt och fel, är begrepp som ofta vänds på ända och omdefinieras hos Lindqvist. Ingen människa är helt ond eller helt god.

John Ajvide Lindqvists stora talang är fantasi. Inlevelseförmåga. Att förmå oss att känna empati. Oftast med skrämmande och fasansfulla människor. Denna fantastiska förmåga är få författare förunnat. Av en empatisk politiker blir det en stor ledare, av en empatisk skräckförfattare blir det en stor diktare.

Genomgående är hans berättelser fulla med känslomässigt traumatiserade karaktärer. Människor värda vår respekt men som ofta får utstå omvärldens hån. De önskar bara att någon kunde se dem. Att någon kunde nå dem. Att någon kunde älska dem. När en sådan person återfår sin styrka och finner sig själv, är det svårt att inte känna hur det bränner till i hjärtat. Även när denne råkar stå över sin plågoandes sönderstyckade lik, med en blodpöl som växer sig allt större på golvet…

Rysare. Jag vet inte. För egen del har jag aldrig varit rädd när jag läst hans romaner. Det behöver du inte heller vara. Var inte rädd. Det är inget farligt. Det är bara storartad svensk litteratur.

”Alla människor heter egentligen något annat

Inuti varje människa finns en annan människa

Pratet säger fel och bakom orden finns andra ord

Vi syns bara när det är mörkt

Vi hörs bara när det är tyst”