Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Mamma är bara lite trött". Lind & Co förlag.

Välskriven vardagsdramatik

Publicerat 30 november 2016 | Av |

En bok om en utbränd tvåbarnsmamma, det låter ju inte så kul. Nej det är det väl inte egentligen, men när det är såhär välskrivet och engagerande så känns det ändå mer som ett spännande drama än en grådaskig disktrasa.

Minna är urtypen för en person som blir utbränd. En duktig flicka som närmar sig medelåldern med ett krävande lärarjobb och två barn. Hon ställer upp för alla, säger ja till allt på jobbet, är klassmamma, ordnar middagsbjudningar och känner sig hela tiden ändå misslyckad och ful. Böckerna om det kompetenta barnet orkar hon inte ens läsa för hon känner att hon redan gjort så många fel som mamma att det inte går att reparera. Och i villaförorten verkar andra så himla lyckliga med sina glutenfria dieter och instagrammade hem att det en dag bara brister.

Vägen tillbaka är inte lätt. Hon ska arbetsträna och blir hopföst med människor hon aldrig skulle umgåtts med annars. Hennes man, hennes vänner och hennes arbetsgivare vill bara att hon ska bli som vanligt igen. Hon ska vara den vanliga glada och käcka Minna som jobbar heltid och tar tag i den där rektorsutbildningen. Utan att tänka på att det var ju just den Minna som inte orkade fortsätta.

Själv är jag nog Minnas raka motsats. Snarare den som skulle kunna lägga ut stökbilder på ”Family Living” på Facebook och som går ner till deltid för att läsa en hobbykurs. Under läsningen känner jag mig ofta irriterad på Minna. Säg nej någon gång tänker jag, jobbet är väl inte viktigare än barnen. Köp med en kaka till föräldramötet, du måste inte baka. Och umgås inte med den där ”väninnan” som bara smygkritiserar allting. Och sen tänker jag, att jag är ju precis som alla andra måsten i boken då. Någon som har åsikter, som tycker att jag är ”bättre”.

Och vad svårt det är, att bara vara en bra mamma och arbetskamrat och partner och kompis och få allt att gå ihop utan att gå under. Jag sträckläste Mamma är bara lite trött för att se hur det skulle gå för Minna. Hon får kanske inga svar, men det uppstår ändå nya och andra vägar för henne och det är skönt.

Jag är verkligen imponerad av Sara Beischer. Jag har också läst hennes bok Jag ska egentligen inte jobba här, som egentligen också har ett ”trist” ämne, om att jobba i långvården. Och även då lyckades hon fånga mig totalt. Det känns äkta, språket blir inte torftigt. Det är skönt att det inte tillkommer ett deckarmord eller en oväntad skruv. Berättelsen får vila i den enkla vardagen och det räcker gott.