Skönlitteratur

Saras klassiker

Publicerat 1 juli 2015 | Av |

Jane Austen är en författare som är så oförskämt underhållande och lättläst att det är ett under att hon ändå räknas som en del av den klassiska litteraturen. Skillnaden mot modern chicklit kan vid första anblicken verka väldigt liten.

Det är lite av en kliché att säga att det känns tomt när en bok tagit slut. Men just så är det med Stolthet och fördom. Trots att det är fjärde gången jag läst den nu, och trots att den är över 400 sidor lång, känns det snopet när den är slut och jag försöker genast komma på något sätt att få mer av världen jag just befunnit mig i. Ett sätt är ju att titta på en av de tjusiga filmatiseringarna som vi också har på biblioteket.

Vad är det då som gör en 200 år gammal bok så fantastiskt härlig att läsa?

Handlingen känner många redan till, om Elizabeth Bennet och Mr Darcy.

När Elizabeth träffar den rike och stilige Mr Darcy första gången är han inte imponerad. Hon är varken förmögen, från fin familj, eller överdrivet vacker. Och hon avskyr omedelbart den arrogante och stele Mr Darcy. Men motvilligt faller han för hennes kvickheter och glada humör. Frågan är hur de på varsitt håll ska överkomma sin stolthet och sina fördomar.

På ytan är alltså Stolthet och fördom som vilken underhållande chicklitroman som helst. Kärleken börjar med bråk. De som ska få varandra är vackra och goda och kloka och de som är dumma och beräknande går det dåligt för. Det är oavbrutet spännande och även om kapitlen inte precis slutar med cliffhangers är det ändå svårt att lägga ner boken. Konstigt nog, även om jag vet exakt hur det kommer sluta.

Kärlekshistorien mellan huvudpersonerna utvecklas elegant och dessutom är romanens andra karaktärer otroligt nog nästan lika roliga att läsa om. Den inbilske kusinen, den vackra storasystern och den pladdriga mamman. Här finns gott om spännande sidohistorier att engagera sig i.

Och det som skiljer Jane Austen från sina moderna motsvarigheter är ganska mycket trots allt.

Det pratas till exempel om pengar hela tiden. Nuförtiden går det bra att prata om sex men anses ofint att fråga vad någon tjänar. I Austens romaner nämns aldrig sex men alla vet på pundet hur mycket förmögenhet och ränta var och en har.

På ytan är romanerna väldigt ”romantiska”. Elizabeth vill visserligen gifta sig av kärlek och tackar nej till två fördelaktiga frierier för att känslorna inte är de rätta. Men samtidigt gifter ingen Austen-kvinna ”ner sig” och när en man tvingas avstå från en kvinna för att hon är för fattig och börjar uppvakta någon mer välbeställd anses det helt normalt. I Austens värld övervinner kärlek långt ifrån allt.

Och det är befriande att hjältinnorna i Austens romaner inte låter män bestämma deras värde. Elizabeth blir visserligen förolämpad när Darcy avfärdar henne så lätt i början, men hon går inte hem och speglar sig eller undrar vad det är för fel på henne. Hon har en grundmurad självkänsla. Man kan nästan undra om det var en lyckligare tid när jakten på en partner var mer affärsbeslut än skönhetstävling. (Bridget Jones dagbok av Helen Fielding, en bok i modern tid som är inspirerad av Stolthet och fördom börjar varje kapitel med att redovisa hur mycket Bridget väger för dagen, medan Elizabeth aldrig skulle komma på tanken att banta.)

Och Austens penna är vass, varje ord känns genomtänkt och inga stycken är överflödiga. Hon har en skarp blick för människors karaktärer och det är lätt att känna igen typerna som beskrivs.

Det är humoristisk och många gånger rörande läsning, och som i en saga får alla ett rättvist öde så man kan slå ihop boken med en nöjd suck. Vad mer kan man begära?

 

/Sara, bibliotekarie på Digitala biblioteket