Serier, Skönlitteratur

Foto: Sara Appelgren

När kärlek fattas

Publicerat 26 februari 2015 | Av |

När Jenny var liten var allting som det skulle, på ytan. Hennes mamma och pappa var gifta, de hade ett fint hem och mat på bordet. Ingen drack eller slog.

Men samtidigt var något väldigt fel.

Ingen frågade Jenny hur hon kände sig eller vad hon hade upplevt under dagen. Ingen sa att hon var värdefull, att hennes åsikter och känslor räknades. Ingen pussades och kramades.

Det enda sättet hon kunde få uppskattning var genom att klara sig själv och hålla sig ur vägen. Aldrig be om något, aldrig gråta eller vara jobbig.

Bara på natten kunde hon komma sina föräldrar nära genom att lägga sig mellan dem när de sov och inte märkte något. Så blev bokens titel till: Deras ryggar luktade så gott.

Det här är en väldigt sorglig serieroman som går fort att läsa men som lever kvar i en efteråt. Åsa Grennvall är en skicklig berättare och hon skildrar sin uppväxt (där hon kallar sig Jenny) och ”hur det gick sen”, med en stor portion medkänsla för sitt inre barn, utan att det blir självömkande eller anklagande.

Hennes föräldrar hade förmodligen sina skäl till sin avstängdhet, skäl som vi aldrig får veta och som, som författarinnan själv säger, de förmodligen inte själva känner till. Och som vuxen har hon släppt hoppet om att de ska förändras.

Som läsare blir jag tagen av alla bevis på brist på engagemang från föräldrarna. Varje sak för sig hade kanske gått att leva med. En pappa som lämnar bordet för att han blir obekväm när någon gråter, en mamma som mest tänker på hur jobbigt hon själv har det, föräldrar som aldrig tar ställning, aldrig läser några böcker. Man skulle lite välvilligt kunna tänka sig att de var ängsliga och att de hade svårt att visa kärlek och ömhet. Men att det inte finns någon ljusning i eländet, inget stolt leende någon gång eller något tecken på att de ändå bryr sig på sitt sätt, gör att det blir nästintill outhärdligt.

Det sorgligaste är typiskt nog det som är bra, det är då man verkligen förstår hur lite det hade krävts. Kvinnan som kör henne till kyrkans barntimmar. Några minuter varje vecka med en vuxen som faktiskt frågar intresserat vad som hänt sen sist blir hela barndomens höjdpunkt.

Nu verkar det här som en feelbad bok, men det tycker jag ändå inte. För det första är den rolig i all elände. Referenser till 80 och 90-tal, köttfärssås på burk och Kamratposten, som man känner väl igen och så blir det en del såna där skratt som kommer när något är så hemskt att det blir lite komiskt, i alla fall när det gått tillräckligt lång tid. Och för det andra finns det faktiskt hopp i boken. Livet blir bättre så småningom, Åsa hittar en bra psykolog, och en snäll man och får barn som hon kan ge allt det där hon aldrig fick. Och att det kan bli bra efter en sådan början är kanske det finaste av allt.