Skönlitteratur
Detalj ur omslaget till "Kupé nr 6". Wahlström & Widstrand.

Detalj ur omslaget till "Kupé nr 6". Wahlström & Widstrand.

Kupé nr 6

Publicerat 5 januari 2013 | Av |

Förr kunde en tågresa inbjuda till samtal. Man satt i ett slutet rum, en kupé, tillsammans med andra, ansikte mot ansikte. Vad jag minns, så pratade man mer med sina medresenärer, och ofta blev man kanske lite mer förtrolig än man tänkt. Numera är de flesta försjunkna i sina mobiler och ser knappt vem de reser med.

Full av beundran läser jag romanen Kupé nr 6 av den finländska författaren Rosa Liksom. Bokens huvudperson, som  aldrig ges ett namn utan bara kallas ”flickan” – får dela kupé med en man som formats av livets råhet och umbäranden.  Året är 1986 och Sovjetunionen är i sitt värsta och slutgiltiga förfall. Allting är fult, solkigt och försummat, så även det obeskrivligt skitiga tåget, med sina barska och osentimentala tågvärdinnor.

Flickan skall göra en resa med transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator i Mongoliet. Bakom sig har hon en smärtsam kärlekshistoria och de sköra minnena böljar fram och åter, medan hon tvingas ta del av mannens utläggningar och hotfulla närmanden. Mannen, en riktig flåbuse och betonghjälte, skall söka jobb på ett bygge i Mongoliet.

Jag ser framför mig flickans tysta blekhet och mannens grova gestalt med de väldiga nävarna, hur de trots allt utvecklar något slags samförstånd och beroende. Då och då stannar tåget till en längre tid och tillsammans gör de utflykter; flickan går små ärenden åt mannen när han är alltför opasslig av sitt ständiga vodka- och saltgurkeintag.

Med en självklar rätt skrävlar han om sin våldsutövning mot särskilt kvinnor. Hur han försökte ta livet av sin kvinna med sex knivhugg, men till sin besvikelse misslyckades.

När du ger dig på kärringen med slägga, då gör du guld av henne, rådde mig de gamla gubbarna när jag var ung. Och det rådet har jag följt, kanske till och med för mycket.

Man förstår varför han blev den han blev. Hans egen mamma ville inte veta av honom, utan försäkrade sin nye älskare att han snart skulle vara ur vägen. Så vid sex års ålder blev han utslängd och fick klara sig själv ute på gatan.

Flickan gör en gång ett desperat försök att få tyst på mannens oupphörliga svada och häller lösningsmedel i vodkan. Men det bekommer honom inte ett dugg.

Tåget dunkar på genom det sibiriska landskapet med sina små gudsförgätna städer, där tristess, köld och rå fulhet råder. Nästan inget finns att köpa och landskapet är fullt av oavslutade byggprojekt; ensliga betongpelare reser sig i dimman som monument över bristen på vilja och visioner.

Man fascineras över hur denna solkighet, tillsammans med mannens osande svada och flickans tysta skygghet återges med en sådan varm underström. Ingenting värderas egentligen, allt bara beskrivs med en slags glad poetisk svärta.

Man får lust att resa ut på fulsafari i ett sådant landskap och knapra saltgurka och ta sig en hutt vodka!

Boken är suveränt översatt av Janina Orlov.