Skönlitteratur

Krauss & Safran Foer

Publicerat 17 september 2011 | Av |

Två av den amerikanska författarscenens senaste superstars är Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer, ett författarpar med mycket gemensamt i livet och i litteraturen.

Nicole Krauss publicerade sin första roman Man walks into a room (svensk titel: Man utan minne) år 2002, tre år senare gavs The history of Love (svensk titel: Kärlekens historia) ut, och blev en internationell succé och bestseller. Hon har tidigare skrivit poesi som har publicerats i olika amerikanska tidskrifter. Centrala teman i Krauss romaner är förlust, sorg och nostalgi, i en intervju i Göteborgs-Posten berättar hon att det har att göra med hennes judiska familjehistoria.

Jonathan Safran Foer är mest känd för romanerna Everything is Illuminated från 2002 (svensk titel: Allt är upplyst 2002), Extremely Loud & Incredibly Close som kom 2005 (svensk titel: Extremt högt & otroligt nära),och det facklitterära verket Eating Animals från 2009 (svensk titel: Äta djur). Foer använder sig gärna av en icke-traditionell och visuell skrivstil, i hans böcker finner man ofta små teckningar och fotografier. Hans senaste roman, Tree of Codes, ligger närmare konst än litteratur. Foer har tagit sin favoritbok, The street of Crocodiles av Bruno Schulz, och har genom att skära i sidorna och ta bort ord skapat en ny berättelse.

Krauss och Safran Foer träffades genom sin gemensamma, holländska utgivare när deras första romaner gavs ut år 2002. Foer har redigerat en bok om konstnären Joseph Cornell, Krauss har skrivit sin avhandling om honom. De har båda judiska rötter och har mor- och farföräldrar som överlevt eller inte överlevt Förintelsen. År 2004 gifte de sig och har nu två barn tillsammans.

De båda romanerna Extremely Loud and Incredibly Close och The History of Love har många likheter, och det är många som har uppmärksammat dem. Ta ett barn på ett mystiskt uppdrag i New York, släng in en gammal man med kopplingar till andra världskriget och som har drabbats av förlusten av sin nyligen bortgångna, men sedan länge förlorade, son. Lägg sedan till lite illustrationer, fotografier och en annorlunda typografi och vips! Du har inte bara en roman, utan två!

Hur många likheter är det som krävs för att bli misstänksam? Vart går gränsen mellan inspiration och plagiat? Eller spelar det hela ingen roll eftersom de båda böckerna och författarna är så enormt framgångsrika? Det är värt att fundera på.