Koka björn

Klicka och låna

Tiden är 1852 och platsen är byn Kengis i Norrbotten. Den lille samepojken Jussi, har just blivit upplockad ur ett dike av traktens prost, som inte är vilken själasörjare som helst. Det är den beryktade väckelsepredikanten Lars Levi Laestadius, som fick församlingar att falla i hänryckning under sina predikningar och människor att sluta supa. Inte alltid så populärt hos de besuttna, som tjänade pengar på spriten och fick samerna att nästan jobba gratis mot löfte om brännvinstilldelning.

Det är  Jussi som är bokens berättare. Jussi som vanvårdades å det grövsta av sina föräldrar och särskilt av sin sadistiska, alkoholiserade mamma. Nu har han fått ett nytt liv hos prästfamiljen och han följer sin fosterfar – mästaren kallad – tätt i spåren.

Jussi konstaterar att han är den i byn som är minst av alla, närmast icke-existerande. På något annat vis kan det ju inte vara, tycker han. Och att prosten nästan behandlar honom som sin son är inget mindre än ett mirakel.

Prosten lever efter de bibliska visdomsorden att de minsta skall bli de största. Ingen har ens noterat Jussis födelse och det blir prosten som ger honom både namn och födelsedag genom att notera det i församlingsboken.

Nu inleds en sällsam vänskapsrelation. Jussi har liksom inget språk och vet inte hur man talar med andra människor. Hur skall han kunna skaffa sig en hustru när han aldrig pratar, undrar prosten. Och det är det talade ordet som har störst påverkanskraft, menar han.

Men Jussi tänker och iakttar desto mer. Och allt är nytt! Han har aldrig tidigare varit inomhus och är högkänslig för vad han hör och ser.

Och snart har han också lärt sig läsa och skriva och kan bli prostens assistent när denne är ute på sina botaniska vandringar eller har andra uppdrag.

Så börjar obehagliga saker hända i byn. En vallpiga försvinner och hittas död. Den odugliga, alkoholiserade länsmannen och hans korrumperade kumpan fjärdingsmannen bestämmer att det måste vara björnen som varit framme. Men då hade de inte räknat med den skarpsynte prosten och hans assistent. Tillsammans ger de sig ut i naturen och mäter och tar avtryck; vartenda litet hårstrå noteras. När så ytterligare två flickor hittas döda intensifieras kampen för att hitta mördaren.

Niemi lyckas verkligen levandegöra denna präst, som blivit vald till årtusendets norrbottning. Detta trots att han fabulerar vilt och att den faktiska intrigen inte har någon motsvarighet i verkliga händelser. Men vad är sant och vad är falskt? Jag tänker att Laestadius skulle känt sig väldigt hemma i den kostym som Niemi sytt åt honom. Det är fascinerande att ledas in i ett århundrade och verkligen känna att man befinner sig där och då. Som att försättas i ett slags hypnotiskt tillstånd och få skåda in i ett förflutet som egentligen fortfarande existerar, bara man hittar den rätta våglängden. Och då behövs bra historier, sanna eller ej har inte så stor betydelse.

Mikael Niemi växte upp med Laestadius pörte alldeles inpå knuten. Han kan sitt landskap och många av romanens karaktärer har sina historiska motsvarigheter. Det är kanske därför som han lyckas måla upp en sådan trovärdig bild av den tidens människor och de karga livsvillkor de levde under. Att han sedan gör det på ett glimrande språk och en stark medkänsla med allt som lever är ju inte heller fel. Helt obegripligt att den inte fanns med bland de Augustpris-nominerade!