Höst-tröst

Den heter just så, Sommarboken, av Tove Jansson. Och den handlar om ett ö-liv som kanske inte är helt obekant för oss göteborgare som, om vi inte haft lyckan att själva äga ett hus på en av våra öar, åtminstone besökt skärgården ibland om somrarna.

Det handlar om Sophia, hennes pappa (som mest håller sig i bakgrunden och jobbar oavbrutet), och hennes farmor. Farmodern har levt hela livet på sin ö, medan Sophia fortfarande har en del att vara nyfiken på och att lära sig. Kapitlen är som små noveller och tar upp de små händelserna. Sophia klättrar för högt en dag, en kompis hälsar på, de skaffar en katt som inte vill bli älskad, det flyttar in en granne de spionerar på, och så vidare. Och i de små händelserna ställs de stora frågorna, om Gud, om kärleken, om att vara liten och om att vara gammal.

Det är en bok för alla åldrar skulle man kunna säga. Men om jag ska vara ärlig passar den nog vuxna bäst, fast det handlar om ett barn.

Det är lätt att hitta karaktärsdrag från Mumindalen i Sophia och hennes farmor, eller att fantisera om vad som är Tove Jansson själv. Men boken står på egna ben och är en riktig skattkista om man letar tänkvärda citat. Som här, när Sophia frågar om helvetet och farmor svarar:

Du kan väl begripa att livet är tillräckligt besvärligt utan att man ska bli straffad för det efteråt. Man blir tröstad, det är ju hela idén.

Boken kom 1972, ändå är de flesta av våra exemplar utlånade. Det är en bok som aldrig blir inaktuell.