Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "Aftonland". Norstedts förlag.

Ensamhetens rike

Publicerat 19 december 2016 | Av |

Karolina har nyligen avslutat ett långt förhållande hon aldrig riktigt brann för. Tiden har gått och plötsligt är det för sent för barn. Arbetet som professor i konstvetenskap är ganska tillfredställande men också det enda hon känner att hon egentligen lyckats med och inte ens där i den utsträckning hon hade velat.

Hösten kommer med osäkra löften om något bättre. Kanske kan hennes doktorands upptäckter om Ebba Ellis, en hittills okänd konstnär, skänka de båda den uppmärksamhet hon längtat efter. Kanske kan ett sent sms till chefen på tidningen hon brukar skriva för leda till något nytt och spännande även på det privata planet? 

Karolina har inga kvinnliga vänner men har lätt för att träffa män. Precis som att vissa personer har god hand med barn eller djur, har hon god hand med heterosexuella män konstaterar hon. Men besvikelserna under hösten avlöser varandra. En natt går bra, den mer varaktiga samhörigheten infinner sig inte.

Ingen vill planera en framtid med henne. Och det är det som smärtar mest, att hon inte blivit vald. För inte verkar hon längta så mycket efter barn, gemensamt boende och parmiddagar egentligen, mest efter någon som vill gå på Fotografiska med henne när helgen kommer.

Karolina går hem till sin nya lägenhet på kvällarna, den där ingen någonsin ringt på. Hon äter tomatsås varje kväll och blir illa till mods av sådant som kanelbullens dag. Den kan man inte fira ensam.

Det är lätt att bli påmind om Lena Anderssons böcker om olycklig kärlek. Böckerna handlar om intellektuella och på många sätt framgångsrika kvinnor som längtar efter kärlek och mening. Men Karolina är en väldigt annorlunda person mot Ester. Hon gör sig inga förhoppningar, hon är smärtsamt medveten om hur lite hon faktiskt får av männen hon träffar. Medan Ester blir förblindad av sina egna känslor och tolkar in sådant hon aldrig ens blivit lovad blir Karolina inte våldsamt förälskad. Hennes hopp och fantasier flammar upp några timmar eller dagar, men lägger sig sedan blygsamt ner igen. Vad trodde hon egentligen?

Och just därför är hon kanske lättare att sympatisera med. Mer än på länge önskar jag en huvudperson att ”det ska ordna sig på slutet”. 

Det är en roman med en stark skildring av livet som ensam, känslan av att bli bedömd både av andra och av sig själv som någon som misslyckats. Om hon inte fått avkomma i form av barn, kan hon då skriva något tillräckligt radikalt och nytt för att göra avtryck inom konstvärlden? Kan Ebba Ellis vara svaret?

Parallellt med skildringen av Karolinas privatliv får man som läsare en del konsthistoria. Karolinas specialitet är bilden av kvinnan inom konsten och i ett minnesvärt stycke beskrivs det bildspel hon brukar visa nya studenter. Det börjar med en målning av det kvinnliga könsorganet och fortsätter med bilder av kvinnan som monster och vampyr, som en jättinna som tronar ovanpå lemlästade män. Bilder som kan tolkas som kvinnofientliga, en bild av forna tiders hierarkier och kvinnosyn, men främst en bild av mäns skräck för kvinnor.

Och Karolina är kanske just en sådan kvinna. Som inte inordnat sig i en klassisk kärnfamilj. Som bejakar sin sexualitet och vägrar den sterila tvåsamhet hon hade med sin förra sambo. Som lämnat sin småstad och gjort en karriär i den akademiska världen. Hon känner sig underlägsen andra kvinnor men är också förkroppsligandet av den farliga kvinnan. Och mot slutet något av en hämndens ängel. 

Therese Bohmans Aftonland är en stark läsupplevelse!