Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "En av pojkarna" av Daniel Magariel. Brombergs förlag.

En av pojkarna

Publicerat 30 april 2018 | Av |

Kort, välskrivet och smärtsamt om en destruktiv familj.

En av pojkarna av Daniel Magariel 

Pappa väste åt mig i spegeln och hans heta andedräkt och blöta ord landade rakt i mitt öra. Sedan knuffade han ner mig på golvet och där låg jag och flåsade vid badkaret. Jag var skräckslagen och förvirrad. Jag hade sett honom spöa mamma med ett bälte. Det hände faktiskt att han plågade henne så att hon bara gav upp, hela hon, som om det enda som fanns kvar av henne var en enda stor vädjan om förbarmande. Hon skulle ha bett om ursäkt för vädret, bara det hade fått slut på hans raserianfall en sekund fortare. Skillnaden var att hon förtjänade det. Det jag hade gjort bleknade i jämförelse.

Detta är amerikanen Magariels första roman.  Den har inslag från författarens egen barndom. Att veta det gör läsningen både jobbigare och hoppfullare.

Berättaren är en tolvårig pojke. I början av boken ljuger pojken och anklagar sin mamma för misshandel och sexuella närmanden. Pojken går så långt att han slår sig själv och låter pappan och storebror fotografera skadan. Allt för att bli ”en av pojkarna”. Pappan får vårdnaden om bröderna och de beger sig till New Mexico för att börja om långt bort från mamman. Nu är kriget över. Nu skall pappan arbeta för ”den stora kunden”. Nu ska de tre leva lyckliga.

Men snart sipprar svärtan in. Pappan stänger in sig på sitt rum i flera dagar. Storebror får jobba extra och ta hand om firman. Pojken är den som ser allt. Pojken är den som först ertappar pappan med att röka crack.

Detta är en ganska liten bok. Jag har läst recensioner som kritiserar boken för att vara för onyanserad, eller för kort. Att den kunde skrivits som en mer utbyggd psykologisk utvecklingsroman.

Men jag gillar knappheten. Det är vackert skrivet. Inte för mycket utan tillräckligt. Vi lär känna pojken, storebror och pappan. Mamman skymtar förbi. Jag blir rejält omskakad. Jag behöver inte några utvikningar för att förstå pojkens motsägelsefulla förhållande till sina föräldrar och hans otroliga längtan efter sin pappas bekräftelse och kärlek. Rivaliteten som finns mellan bröderna. Skildringen av pappan är otäck, och välgjord. Han är en våldsam, egoistisk och manipulerande person. Något som vi läsare inser ganska snabbt. Och det gör ont i en när pojken förstår allt mer av det som händer.

Jag behöver den här boken för att våga se att det finns barn som har det såhär.
Rekommenderas om du vill ha en tuff men välskriven läsupplevelse.