Boktips, Skönlitteratur

Detalj ur omslaget till "kåda" av Ane Riel. Modernista förlag.

En annorlunda barndom

Publicerat 27 mars 2018 | Av |

Liv borde börja skolan men hon har det inte riktigt som andra barn. Men hur ska hon förstå det när det är allt hon känner till, och hennes pappa till och med får henne dödförklarad för att hon inte ska behöva lämna gården?

Liv bor på halvön Hovedet i Danmark, på en gård som blir allt mer översållad med bra att ha-grejer som hennes pappa samlar på. Så många att det inte går att se ut genom fönstren och julgranen måste hissas upp i taket för att få plats. Och i sovrummet ligger mamma som blir större varje dag, så stor att hon inte kan gå längre.

På nätterna jagar och dödar hon djur som de äter (det gör inte ont säger pappa, mörkret tar smärtan på natten) och när farmor hälsar på och lägger sig i deras liv, är det inte så mycket konstigare att pappa dödar henne också. Och därifrån är steget inte långt till att kontakta myndigheterna om att Liv är död, så att hon slipper börja skolan, så att familjen kan bli lämnad ifred.

Svenska deckarakademien utsåg Kåda (finns även som e-bok) av Anne Riel till årets bästa översatta deckare 2017 men för mig känns det här mer som en vanlig roman, med mord i. Det är välskrivet och poetiskt i stämningen utan att bli luddigt eller experimenterande för sakens skull. Många gånger tänker jag på Peter Höeg under läsningen. Det är en spännande bok, svår att lägga ifrån sig, men på ett lågmält sätt, med ett minimum av action och uppenbara cliffhangers.

Här finns en så respektfull skildring av ett barns tankar och känslor. Det kunde varit en stämningsfull uppväxtroman i sig, om inte allt spårat ur. Men det är inte bara Livs perspektiv vi får. En allvetande berättare ser familjens värld utifrån allas synvinklar och Livs mamma som tappat sin röst skriver ner sina tankar i små brev som hon gömmer vid sängen. Visst förstår man som läsare att det begås fruktansvärda brott, men ingen är helt osympatisk eller omöjlig att förstå. Det är så väldigt mänskligt alltihop, så sorgligt att se hur tragedier, skörhet, samlarmani och utanförskap samverkar för att föra in familjen i en destruktiv spiral som inte kan sluta med annat än katastrof.

På ett sätt kan jag önska att Liv fick berätta hela berättelsen, eftersom det blir så spännande att försöka förstå ett förlopp som berättas av någon som inte förstår allt. Men då hade förmodligen nyanserna blivit färre och det hade varit synd.

Kort sagt, en bok som är både fasansfull och fin på samma gång. Något även för dig som aldrig läser deckare. Själv längtar jag oerhört efter att se vad Ane Riel skriver nästa gång.