Skönlitteratur

Neandertalare på Naturhistoriska museet i Stockholm. Foto: Ulla Moilanen

Den lille fule pojken

Publicerat 19 juni 2017 | Av |

Tänk om det gick att hämta en liten neanderthal pojke från för 40000 år sedan och ta honom till vår tid. Vad mer skulle vi kunna få veta om hans folk? Vad skulle han kunna berätta?

I boken Den fule lille pojken händer just det. Ett företag har kommit på en metod att rycka föremål och levande organismer ur sin tid. Tidigare har de hämtat en liten dinosaurie som tyvärr inte fick riktigt det nyhetsvärde de hoppats på. Nu står hoppet till en liten pojke.

Det anställs en erfaren barnsköterska som ska ta hand om honom, Miss Fellowes. Och sen kommer han. Liten och kraftigt byggd. Hårig, smutsig och ful. Morrande och omänsklig. Miss Fellows vill först avsäga sig uppdraget, men stannar ändå. Hon är medelålders, frånskild och barnlös och Timmie, som hon kallar pojken, blir snart hela hennes värld. 

Timmie har svårt att lära sig engelska. Hans tunga och tungben är annorlunda, men så småningom kommer språket och han visar sig vara oväntat intelligent. Han får till och med en jämnårig lekkamrat som kan komma in och leka i den bubbla som Timmie aldrig får lämna.

Samtidigt får vi följa Timmies stam i dåtiden och deras konflikt med en grupp cromagnonmänniskor.

Berättelsen var från början en novell av Isaac Asimov från 1958. Det märks. Hade man kunnat utföra ett sådant här experiment idag hade man försökt låta pojkens miljö vara så oförändrad som möjligt och försökt lära sig hans språk. I boken får han i stället ett par rejäla bad och en hårklippning på en gång. Hans morranden avfärdas som obegripliga och strax leker han med moderna leksaker, äter med kniv och gaffel och lyssnar på bilderböcker. 

Det här är med andra ord inte sådan där Science Fiction som känns minutiöst researchad och sannolik. Å andra sidan är det begränsat vad vi vet om neandertalarna och deras kontakt med cromagnonmänniskorna. Precis som med Grottbjörnens folk av Jean M Auel är det mest fantasier, men just därför så fantasieggande. Avsnitten där vi får följa neandertalkvinnan Hon Som Vet, en kvinna som står utanför stammens vanliga hierarki, som barnlös och ensam, en äventyrare och krigare, är lika spännande som huvudberättelsen.

Och jag tycker den här boken är så mycket mer än Science Fiction. Man kan läsa den på flera sätt.

För mig var just skildringen av Miss Fellowes kontakt med den lille pojken den största behållningen av boken. Det är inte så vanligt med böcker om relationen mellan en vuxen och en treåring med trots och lirkande. Här får man dessutom en ovanlig infallsvinkel, när Miss Fellowes mer och mer ser hans mänsklighet. Hur stolt hon blir när han lyckas med något och hur olycksbådande det känns när hans jämnåriga kamrat är bättre på att roffa åt sig. Från att ha tyckt att Timmie är så primitiv och ful ändrar hon helt uppfattning när hon börjar älska honom. I stället betraktar hon ibland andra barn höga pannor och utskjutande hakor som något avvikande och konstigt. 

Och när experimentet är slut är det omöjligt att lägga ifrån sig boken innan man får veta hur det går för Timmie.

Novellen omarbetades till en roman 1992 av Robert Silverberg, och den går såklart att låna här.