Skönlitteratur

Älska mej din jävel

Publicerat 27 januari 2010 | Av |

Nu har solgårdarna fått sitt eget epos i boken Älska mej din jävel av författaren Lars Hesslind. Hesslind växte upp i stadsdelen Sandarna i Göteborg. Han berättar om en tid då fattigsverige höll på att klinga bort.

Året är 1930 och Stockholmsutställningen invigs. Visionerna flödar och en ny tid är på väg. Nu skall nya bostäder byggas för de mindre bemedlade där ljus, luft och hygien är ledorden. Makarna Myrdal belyste i sin bok Kris i befolkningsfrågan boendets betydelse för att människor alls skulle vilja skaffa barn. Vi hade Europas näst sämsta boendestandard.

I rask takt byggs de så kallade barnrikeshusen med sina solgårdar. Två rum och kök och badrum! Kravet för att få en lägenhet i ett barnrikeshus var att det fanns minst  minst tre barn i familjen och att inkomsten låg under minimilönen. Nu har solgårdarna fått sitt eget epos i boken Älska mej din jävel av författaren Lars Hesslind. Hesslind växte upp i stadsdelen Sandarna i Göteborg.

Boken är en fantastisk skildring av tiden då fattigsverige långsamt klingade bort och av barns liv och lek under en epok då de vuxna var frånvarande på gott och ont. Romanen sjunger på ett rått poetiskt och osentimentalt språk, fyllt av uppriktighet och stark närvarokänsla. Det är bra att bli påmind – väldigt lite var faktiskt bättre förr.

Författaren har en teknik där han bjuder in sina döda anförvanter, som kommenterar berättelsen med ironiska gliringar. Han berättar om sin morfar som hittades av en dräng en tidig morgon, nyfödd och inlindad i en skurtrasa på kyrktrappan till St. Birgittas kapell. Han auktionerades ut till lägst bjudande, svalt och fick leva bland djuren om han alls fick vara inomhus.

Är man själv uppvuxen på 50-talet så minns man gärna den frihet man hade i leken, ingen vuxen la sig i, såvida det inte alldeles gick överstyr. Men då var det också den starkes rätt självklar. Hesslind sammanfattar det så här:

Atmosfären på de soliga gårdarna var förtätad och högexplosiv. Åttahundrafemtiotvå nyckelbarn hopfösta på soliga gårdar skapade ett härligt klimat. Jag kunde inte ha det bättre! Aldrig ensam. Många barn. Det var ett utmärkt klimat för mej som var utvald och stark. De svaga fick huka sig.

Lars Hesslind hade en bror som var liten och klen och hade svårt att försvara sig. Därför var han ständigt i slagsmål och hans nävar hårdnade. Snart var han ledare för ett gäng grabbar. Det finns en fasansfull skildring av hur de bjuder in en tystlåten pojke till sitt gäng. Han måste prövas! Man släpper en glödande kabelboll innanför skjortan utan att han ger ett ljud ifrån sig. Accepterad. En sådan gängmedlem var bra att ha när man skulle visa sin stryktålighet inför fiendegängen.

Barn slog varandra hela tiden och fick i sin tur ständigt stryk av de vuxna. Ingen ifrågasatte mattpiskan som uppfostringsredskap. Men det fanns också en hederskodex som man inte fick avvika ifrån. Slagsmålets etik: Ingen får blanda sig i pågående slagsmål. Slåss två är det de som slåss. Alla sorters handvapen och hjälpmedel är förbjudna. Aldrig sparka. Aldrig attackera en liggande motståndare.

Två mot en är fegt, minns jag själv att vi sa. Så möjligtvis var slagsmålen bättre förr. Allt annat var det inte.