Vikarien

Med David Norlins nya roman Vikarien får jag mitt lystmäte och mer därtill med hela 928 sidor småstadssvenskt vardagsliv.

Huvudpersonen Anna närmar sig 30 och är plågsamt medveten om att hon inte befinner sig på den plats i livet där hon hade velat vara – eller ens i närheten. Väninnorna är sedan länge stadgade med trygga tillsvidareanställningar, kärnfamilj och husidyll medan hon själv precis har börjat återhämta sig efter separationen från en otrogen partner och en svår utbrändhet som tvingat henne att avbryta sina lärarstudier. I bokens början har Anna precis börjat hitta tillbaka till arbetslivet och det sociala umgänget med försiktig optimism. Hon har fått ett vikariat på en högstadieskola, fyller lägenheten med växter för att skapa hemtrevnad och försöker finnas där för väninnan Malin, trots att familjelivet och småbarnsåren gör anspråk på det mesta av hennes tid och energi.

Under läsningens gång får jag känslan av att Anna saknar tyngd och förankring i tillvaron. Trots att hon egentligen ska undervisa i bild irrar hon runt som ett torrt löv i storm mellan olika lärarlösa lektioner i allt från hemkunskap till geografi och blir ofta inringd med bara några timmars varsel. Hon blir snabbt varse att den förra bildläraren inte tycks ha några planer på att komma tillbaka, att det saknas såväl överlämning som planering att förhålla sig till och att rektorn därtill inte är särskilt intresserad av att tillsätta tjänsten så länge hon kan komma undan med att lappa ihop schemat med vikarier när det kniper. De äldre, mer desillusionerade kollegorna vet mycket väl att något är fel med systemet men ingen orkar protestera, långt mindre agera.

Även i det spirande kärlekslivet lyckas Anna aldrig bli mycket mer än ställföreträdande, en vikarie. Hon träffar den nyseparerade Thomas genom jobbet och dejtar honom lite planlöst och kravlöst tills hon mer eller mindre får dra ur honom att han är varannanvecka-pappa till två små barn. Thomas är några år äldre än Anna men fortfarande så märkligt pojkaktigt passiv att han måste ledas och suffleras till minsta initiativ, som att informera den snarstuckna biomamman Maria om det nya förhållandet med Anna och lite halvhjärtat försvara henne när Maria kommer med nya villkor och åsikter som försvårar umgänget med barnen.

Ändå finns det till synes inga gränser för Annas hängivenhet, kompromissberedskap och kärlek. Hon flyttar in i Thomas hus men behåller lägenheten lite på standby, utifall att det inte skulle passa att hon är där just den dagen eller om Thomas skulle behöva ensamtid med barnen. Under två års tid renoverar hon huset, komponerar prunkande blomrabatter och planerar familjeaktiviteter med Thomas och hans barn – leker familj. Ändå måste hon fortsätta finna sig i att Maria kan ringa under dygnets alla timmar och snabbt göra sig osynlig om hon skulle få för sig att komma på besök. Jag ömmar för Anna i hennes närhetstörst och längtan efter acceptans och samhörighet men besväras samtidigt över att hon inte bara kan stå upp för sig själv och säga ifrån någon gång, ens när Malin avbryter deras gemensamma utlandssemester och flyger hem till Sverige mitt i natten för att dottern har fått utslag.

Norlin målar fram det sköra, bräckliga i vardagslivet med sällsynt varsam hand och drar några av berättelsens mest kraftfulla penseldrag med den sårbara tystnaden. Allt det som Anna bara tänker, känner och längtar efter men aldrig verkar kunna hitta ord eller tillfälle att diskutera med Thomas, som i sin tur förblir något av en gåta i sin distanserade tillknäppthet. Är han bara blyg och osäker eller har han det emotionella spannet hos en gråsten? Hur långt ska man vara beredd att gå och hur länge är det försvarbart att kämpa för sina drömmar innan det sipprar över i självutplåning?

Vikarien är en stor bok om behov, saknad och kärlek och framför allt om vikten av känslor och att våga agera på dem.

Vikarien finns även att låna som e-bok via appen Libby.