Detalj ur omslaget till "Frö". Peregrin förlag.
I allhelgonatid – vem var det som kom?
Hur sörjer man det som aldrig blev, hur minns man den som aldrig fick börja sitt liv på jorden? Läkaren Hanna Frost har skrivit en underbar liten bok om sin son Frö, som föddes hemma i vecka 14, efter en komplicerad graviditet. Allhelgona är också en dag att minnas de allra minsta.
Frö är efterlängtad. Allt verkar bra, hjärtat slår och barnet växer. Men Frös mamma oroar sig för blödningarna hon drabbas av och för ultraljudsundersökningen då man försökte få Frö att ändra läge. Kanske är sådana undersökningar inte helt ofarliga. Och kan det inte liknas vid vuxenunderhållning, att vilja se fostret på en skärm på bekostnad av barnets ro, tänker hon.
På kvällen efter sjukhusbesöket föds Frö. En perfekt liten kropp med händer, små som en fingernagel. Frö är alldeles stilla. Mamman minns alla dödsfall hon fastställt och ser sitt stetoskop hänga på väggen.
Men Frö är så liten, inte större än en hand. Huden är inte utvecklad och hans kropp fastnar i det vita fleesetyget, där han får ligga en stund då föräldrarna tar minnesbilder. Sedan åker far och son på en biltur till sjukhuset, som är det första och det sista de gör tillsammans.
Hannas man Sten är asatroende. Han beställer en modell av Osebergsskeppet där de skall lägga Frö. Hanna känner sig lättad:
Av alla tänkbara öden en människa kan drabbas av har jag fått en son som bär ett vackert ansikte. Det är en hudlös liten pojke, som skall dela mitt liv itu.
När Hanna åker till sjukhuset nästa dag för att hämta Frö är kroppen borta. Ingen kan säga vart den tagit vägen. I värsta fall har den behandlats som riskavfall eller blivit kremerad. Verksamhetschefen som lovar ta sig an ärendet hör sedan inte av sig förrän Hanna själv kontaktar honom.
Då får hon veta att sköterskorna uppfattat det som att föräldrarna tagit farväl av kroppen, eftersom den varit prydd med ett radband. Frö hade lämnats till kremering,
Men pojken har ju ändå funnits och han får en egen en dödsannons. Så blir han också synlig och kan ta lite plats i världen.
Hanna är katolik. För att skapa ytterligare ceremoniel kring Frö reser de till Rom på pilgrimsmässa. Den tvååriga dottern Stella är med och de får en plats närmast påven. Allt känns överdådigt och helt rätt. Detta är i stället för Frös begravning.
Till slut fick Frö också en egen gravsten i minneslunden. Frös pappa Sten är konstnär och som ett sorgearbete gör han en skulptur:
Frö har en sten i grön marmor som hans pappa har skulpterat åt honom. Den föreställer Frö som står vid fören på ett långskepp och spejar ut över havet. Skeppet växer fram ur det råa stenblocket och bryter våg. Frö är vuxen och har skägg modellerat efter pjäserna på ett gammalt vikingaschack som ligger i farmors gamla bokskåp hemma i vårt vardagsrum. Han utforskar
Efterlivet.
Allting är bra.
Jag föreställer mig att en bok som Frö, kan ge föräldrar som drabbats av missfall eller förlorat sitt barn vid födseln stor tröst. Dels för att den är så poetisk och vackert lågmäld. Men också för att den är skriven utan bitterhet eller önskan att ställa sjukhuspersonal och byråkrater mot väggen, trots de fatala misstag som begicks. Den skildrar hur olika man som förälder kan sörja och hur det tär på ett förhållande. Hanna bär sin sorg med sig på ett sätt som vidgar livet och hon ser en tid sitt vardagsliv i ljuset av Frös korta existens.
Boken var egentligen inte ämnad att publiceras, utan skriven på kammaren. Kanske kan man betrakta den som en hyllning till sonen Frö och till alla små barn som aldrig fick ta sitt första andetag. Och föräldrar som delar denna erfarenhet kommer nog alltid att undra – vem var det egentligen som kom?
Jag läser gärna böcker från Afrika och Asien och gillar att resa iväg med hjälp av litteraturen. Jag skriver också om böcker som inte fått så stor uppmärksamhet men som berört mig och om bortglömd litteratur.
