Vem var H.P. Lovecraft?
I november 2015 anordnar Stadsbiblioteket Göteborg en nio dagar lång festival där ämnet är den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecraft. Men vem var egentligen Lovecraft, vad är han för typ av författare och varför är det intressant att arrangera en festival kring honom?
I mina plågade öron ljuder ständigt ett mardrömslikt prasslande och flaxande och svagt, avlägset skällande som från en väldig hund. Det är inte en dröm – jag fruktar att det inte ens är vansinne – , alltför mycket har redan hänt för att jag skulle kunna hysa dessa barmhärtiga tvivel. St. John är ett massakrerat lik; jag ensam vet varför, och min kunskap är sådan att jag skall skjuta mig av fruktan för att jag kommer att bli massakrerad på samma sätt. Genom obelysta och gränslösa korridorer av kusliga illusioner störtar den svarta, formlösa nemesis som driver mig till självförintelse.
Så börjar novellen Hunden, skriven oktober 1922 av den amerikanske författaren Howard Phillips Lovecraft. Som ni märker så är reglagen uppskruvade till 11 redan från första ordet. Många skulle nog bedöma det som ett berättartekniskt tabu och ett dramaturgiskt snedsteg. De flesta framgångsrika moderna skräckförfattare (Så som Stephen King eller svenske John Ajvide Lindqvist) väljer oftast att ta avstamp i en nedtonad vardag för att sedan låta fasan krypa sig på, bryta igenom fasaden, för att slutligen blomma ut.
Men Lovecraft har helt andra metoder. Hos honom finns ingen sådan vardag. Inte heller några kärleksfulla mellanmänskliga relationer, inga pengar och ingen erotik. Som författare var Lovecraft uttalat likgiltig inför livet och dess banala ingredienser. Med en fot i den gotiska skräcktraditionen och den andra i en den groende amerikanska pulp-fiction-rörelsen så tonar han fram som Edgar Allan Poes provokative och sinnesrubbade lillebror. Okänd under sin livstid men postumt kultförklarad och världsberömd.
Lovecrafts litterära karaktärer är ofta forskare, utredare eller andra belevade män. Bildade, men begåvade, med blott två känslolägen: fascination och fasa. De drivs av en jakt efter kunskap och förståelse för de sällsamma ting som tycks vara i rörelse och får i slutändan mer än de bett om; en skymt av den eviga, universella ondskan, vilket får dem att slutligen gå under. I novell efter novell får vi följa hur Lovecraft samvetslöst och på ett nästan ritualistiskt vis avlivar sina platta karaktärer som blott utnyttjas för att i ett kort ögonblick belysa den uråldriga ondskan. Mänskligheten är en minimal och primitiv parentes i det stora perspektivet.
Franske författaren Michel Houellebecq skriver i sin essä H.P Lovecraft – Emot världen, emot livet:
Givetvis har livet inte någon mening. Men det har inte döden heller. Och det är en av de saker som får blodet att isas när man upptäcker Lovecrafts universum. Hans hjältars död har ingen mening. Den ger ingen frid. Den innebär inte alls slutet på historien. HPL dödar obevekligt sina figurer som om de bara vore dockor som slets itu. Likgiltig för dessa futtiga incidenter fortsätter den kosmiska fasan att växa. Den sprider sig och materialiseras. Den store Cthulhu vaknar ur sin sömn.
Lovecraft själv var en hämmad ensling som levde ett händelsefattigt liv i New England i USA. Trots att han skrev om storslagna och uråldriga platser och grävde i mänsklighetens episka historia efter rekvisita till sina skräckbyggen så lämnade han knappt sin uppväxtstad Providence. Han fick aldrig möjlighet att resa till Europa. En kort period bodde han i New York men återvände snart till sin hembyggd svårt chockad av upplevelsen. Han var livrädd för det främmande och i New York mötte han en, som han ansåg, degenererad värld bortom räddning.
I den stora staden såg Lovecraft folk från alla delar av världen och som avvek från det anglosaxiska ursprung som han själv tillhörde. Detta skrämde honom och rädslan muterades snabbt till hat och förakt och han flydde tillbaka till sin uppväxtstad där han flyttade in hos sin moster. Han stannade sedan i Providence resten av livet. Lovecraft var den traditionstyngde gentlemannen som över årens lopp förvreds till en fobisk och reaktionär rasist. En på många sätt tragisk gestalt.
Men hans novellkonst fortsätter att utöva en märklig dragningskraft på mig och hundratusentals andra läsare världen över. Det är emellertid många som avfärdar hans texter som bedrövlig litteratur; omständlig och övermättad prosa med obefintlig psykologisering och platta karaktärer. Ett överdrivet nyttjande av adjektiv, superlativ och adverb. Som jag inledningsvis pekade på så bryter Lovecraft med mycket av det som anses vara ett lyckat sätt att skriva modern skräck på.
Kanske är det just i det förmodade misslyckandet som själva svaret på vad som utgör hans attraktionskraft finns. Kanske är det just hans otidsenliga och märkliga stil som gör att han utmärker sig när man läser honom jämte samtida skräckförfattare. Kanske är det just det så uppenbart överdrivna och forcerade flödet av superlativ som gör att man fängslas. Som hängiven läsare sitter man nämligen och längtar efter det obligatoriska momentet i varje novell då berättelsen exploderar i det patenterade virrvarret av adjektiv och adverb. Den litterära urspårningen som så effektfullt gestaltar karaktärernas resa in i vansinnet. Hans barnsliga konsekvens i att vägra skildra livet och istället samvetslöst gång på gång medvetet gå för långt, överträda gränsen för god smak, måttfullhet och sans. Alltid för att försöka skänka läsaren, och sig själv, den renaste formen av fasa.
Givetvis är det den beryktade mytologin som Lovecraft, i likhet med exempelvis Tolkien, skisserade som också utgör en tidlös lockelse. Namn och företeelser återkomma i en rad olika noveller; Cthulhu, Yog-Sothoth, Shub-Niggurath, Necronomicon osv. Börjar man bena ut begreppen och nysta upp trådarna så träder ett intrikat mönster fram. Något fruktansvärt döljer sig under ismassorna på Antarktis samtidigt som invånarna i den lilla fiskebyn Innsmouth på den amerikanska östkusten isolerar sig allt mer från omvärlden. Är det verkligen bara råttor som rör sig i väggarna och vad är det egentligen för horribla experiment som Herbert West ägnar sig åt? Ju fler noveller man betar av desto tydligare blir de blodisande sambanden.
Det är nu över 70 år sedan Lovecraft dog vilket innebär att rättigheterna till hans texter har löpt ut och tillhör oss alla. Detta har resulterat i att hans noveller och romaner kan tryckas och spridas utan begränsningar och att hans skräckvärld och fasansfulla mytologi kan traderas och vidareutvecklas av alla som känner sig manade. Lovecraft har blivit ”open source” och världen över skapas det spel, musik, teater, konst, film och fan-fiction.
Det är i ljuset av detta som Lovecraft blir intressant som utgångspunkt för en 9 dagar lång festival på ett svenskt folkbibliotek. I festivalprogrammet hittar man bland annat brädspel, musikal, Ernst-Hugo Järegård och en föreläsning med titeln ”Befria Lovecraft från Lovecraft”; samtliga indikationer på vilket osannolikt popkulturellt fenomen som den där folkskygge killen från Providence omedvetet sådde ett frö till för 90 år sedan.
Läs om allt som händer under festivalen på www.stadsbiblioteket.nu/lovecraft