Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda

Under 2000-talets första, nyvakna år hade jag sex bästa vänner som jag tillbringade de flesta av mina lediga eftermiddagar och kvällar med. De höll oftast till i en grällt lilamålad lägenhet i centrala New York och jag visste nära nog allt om deras karriärer, familjer, problem och kärleksbekymmer, medan de huvud taget inte kände till min existens. Men jag tog inte illa upp för det – vi var ändå ett antal miljoner människor världen över som var lika engagerade i samma ensidiga vänskapsrelation.

Jag pratar förstås om skådespelarna från den mångfaldigt prisbelönta TV-serien Vänner, som gick hela 10 säsonger mellan 1994-2004. Under 10 år fick vi följa skådespelarna Courtney Cox, Jennifer Aniston, Lisa Kudrow, David Schwimmer, Matt LeBlanc och Matthew Perry i deras briljanta gestaltningar av det unga, kvicka kompisgänget Monica, Rachel, Phoebe, Ross, Joey och inte minst – Chandler.

Vänner gjorde Matthew Perry till den rappkäftade Chandler Bing med en hel värld och flera generationer unga TV-tittare. Hans omedelbara framgång och nyvunna status slog upp dörrarna till en lovande filmkarriär på vid gavel. Bilarna och lyxvåningarna avlöste varandra och Perry började inom kort synas på de hetaste kändisminglen med sitt karaktäristiskt charmiga pojkflin och armen om Hollywoods allra vackraste, rikaste och mest begåvade skådespelerskor. Han hade allt – och skrek i avgrundsdjup förtvivlan inombords.

Självbiografin Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda börjar i södra Kalifornien 2018, på ett av de många överdådiga behandlingshem som han kom att tillbringa halva livet på. Perry är 49 år gammal och ligger hopkurad av smärta i passagerarsätet medan hans assistent kör honom i ilfart till närmaste sjukhus. En svår förstoppning framkallad av morfinderivatet Oxycontin får till slut tjocktarmen att brista på sjukhuset och han hamnar i koma.

Efter att ha varit så emotionellt investerad i Vänner i över 10 års tid (för vi räknar väl in alla otaliga repriser, Netflixspecialen och DVD-boxen också?) känns det lite som att smygläsa en kär gammal väns dagbok när Matthew Perry börjar reda ut sitt livs historia. Fadern var rutinerad skådespelare och modern kanadensisk skönhetsdrottning tillika pressekreterare åt Kanadas premiärminister, så kampen om deras odelade kärlek och uppmärksamhet började i princip så fort Perry kunde börja forma hela meningar. Föräldrarnas skilsmässa i barndomen följer honom genom uppväxten som ett personligt misslyckande och fortsätter hemsöka hans förhållanden långt in i medelåldern. Beroendet av någons – allas – kärlek och bekräftelse fräter snabbt upp ett gapande hålrum inom honom, ett hål som han tillbringar resten av livet med att försöka fylla med allt från alkohol, piller, filmroller, sex och publikens skratt utan att någonsin lyckas särskilt bra.

Det är en lika intellektuellt utmanande som emotionellt utmattande bok att ta sig an då den är sådär rå, rapp och berättartekniskt omständlig som en självbiografi nog bara kan bli i total avsaknad av allt vad spökskrivare och nitiska korrekturläsare heter. Perry bläddrar flinkt bland minnen, namn och datum som en skicklig croupier. Han bryter den fjärde väggen för att leverera en särskilt träffsäker punchline och klär omsorgsfullt av sig alla pretentiösa divalater tills han står totalt blottad inför läsaren, med alla de ärr och sår som man troligtvis får av att flyga så nära solen som han gjort sedan 90-talet. Framför allt är boken en personlig uppgörelse med den Gud han en gång föll på knä inför och bad om berömmelse, till vilket pris som helst. En nyckfull, beräknande, gammaltestamentlig Gud som Perry av allt att döma upplevde sig stå i evig, obetalbar skuld till.

Jag satt på tåget in till Göteborg morgonen när nyheten släpptes – Matthew Perry hade hittats död i sin jacuzzi, 54 år gammal, bara ett år efter att boken släpptes i USA. I en intervju som vid det här laget har hunnit delas otaliga gånger i sociala medier säger han att han inte vill att Vänner ska vara det första folk förknippar honom med efter sin död. Han vill hellre bli ihågkommen som en person som hjälpte andra, ett stöd för andra missbrukare och en gnista av hopp för de därute som av olika skäl känner att allt hopp gått förlorat. Han avslutar med att konstatera att han kommer att kämpa resten av sitt liv med att infria den förhoppningen och det gör mig så ont att han inte fick mer tid att leva upp till sin potential och bevisa för sig själv att han var så mycket mer än bara summan av de skratt han fick.

Jag slår ihop boken på sista sidan med den kvardröjande känslan av att ha förlorat den bästa vän jag aldrig haft.

Vänner, kärlekar och det där fruktansvärda finns även att läsa som e-bok och e-ljudbok på engelska via appen Libby.