Stockholms svalor

Under andra världskriget var Stockholm ”Nordens Casablanca”. Staden kryllade av mystiska utlänningar. Det spionerades och kontraspionerades i skydd av huvudstadens hektiska nöjesliv. ”Svalor” kallade man de kvinnliga agenter som värvades för att förvrida huvudet på fienden och avlyssna viktig information.

Nu har svalorna äntligen fått ett senkommet erkännande i en imponerande bok fylld av mod och okänd, förfärande kvinnohistoria. I mer än trettio års tid har Jan Bergman forskat om C-byrån och filat på boken som kommit att heta Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget: en dokumentär spionberättelse.

Att Jan Bergman lyckats få fram uppgifter om C-byrån och dess ytterst hemliga form av militär underrättelseverksamhet beror på hans mycket speciella kontaktnät. Bland de kvinnliga agenterna fanns hans egen mor och ”tanterna från hans barndom”. Boken bygger i stor utsträckning på intervjuer, brev, dagböcker och artiklar i dagstidningar från tiden.

Texten är delvis disponerad som ett filmmanus. Den är mycket medryckande och lättläst. Kanske spelar det in att författaren till vardags är dokumentärfilmmakare för teve med bland annat Stockholmspärlor på sin meritlista. Så är också miljön i Sekreterarklubben ovanligt noggrant och stämningsfullt återgiven.

C-byråns egen Casanova kapten Helmuth Ternbergs specialitet var att rekrytera tilldragande unga flickor med enkel bakgrund – helst från landet – till sitt ”stall”. Hans värvningsmetoder var av det moraliskt tvivelaktiga slaget och jag kan inte undgå att dra paralleller till nutidens trafficking.

Somliga svalor förväntades agera eskortflickor åt utländska affärsmän, militärer och diplomater, som de skulle avlyssna. Andra placerades ut som sekreterare på strategiska ställen eller fungerade som kurirer. Svalorna kom att utsättas för både psykiska och fysiska övergrepp. Eventuella oönskade graviditeter resulterade i livsfarliga aborter hos kvacksalvare.

Som lön för sitt arbete fick svalorna, förutom pengar, dyra presenter som kläder, nylonstrumpor, cigaretter och parfym – svåråtkomliga lyxvaror i ransoneringstider.

I ”Sekreterarklubben” fann kvinnorna stöttande väninnor att dela sina planer och drömmar om framtiden med. De träffades regelbundet över en kopp surrogatkaffe på restaurang Norma vid Stureplan eller hemma hos varandra.

Efter 1945 fick svalorna stiga ut i kylan; någon hjälp från försvarsmakten var det inte tal om. De kvinnor som hade haft tyska arbetsgivare fick svårt att hitta nya anställningar. Många var traumatiserade och i behov av professionell psykologhjälp. I stället fick medlemmarna försöka hjälpa varandra inom klubben. Det var inte många som skaffade sig familj, men de fortsatte att träffas, i många fall livet ut.

Jan Bergman sticker inte under stol med var han har sina sympatier och det är inte hos högdjuren i Försvarsstaben eller C-byrån. Under läsningen håller jag tummarna för Jans finlandssvenska mamma Inez Svensson, som arbetar som hembiträde och agerar kurir till Finland med topphemligheter instoppade i skoklackarna, och de andra kvinnorna, som kallades svalor och som behandlades så respektlöst och cyniskt.

Spännande och fängslande läsning som anbefalles!