Sommaren 1985

Jag ska erkänna – jag är egentligen en smula för ung för många av den här bokens referenser (som Live Aid och kassettband). Men jag är däremot gammal nog att ha vuxit upp med Stephen Kings smått förbjudna böcker i Roland Adlerberths och Lennart Olofssons ljuvligt halvknackiga översättningar och i synnerhet DET från 1986 är en mastodont som jag har plöjt om och om igen sedan tolvårsåldern.

Likheterna mellan barnen i DET och John Ajvide Lindqvists unga protagonister är många – sju färgstarka karaktärer som alla befinner sig i den ömtåliga skarven mellan barn och ungdom, i en tidvis obegriplig värld där villkoren fortfarande dikteras av sammanbitna, djupt problemtyngda föräldrafigurer som glider omkring som skuggor i bakgrunden.

I stället för Derry, Maine är skådeplatsen Särsö i ytterkanten av Stockholms skärgård, inte långt från idyllen där Saltkråkan en gång spelades in. Där har de sju ungdomarna tillbringat barndomens vackraste och viktigaste somrar tillsammans och i bokens och sommarlovets början, 1985, har de hunnit bli 14 år gamla. Kanske – eller kanske inte – något för gamla för barndomens trygga ö-romantik.

Mycket hinner som bekant hända under ett år i tonårens skymningsland och när gänget återförenas – Johannes, Maria, Felicia, Helena, Wille, Hasse och Mattias – är det inte alls med samma förväntansfulla lekfullhet som förr. Särskilt tjejerna har börjat hitta egna intressen, drömmar och musikfavoriter och det blir snart tydligt för dem alla att kittet som hållit dem samman är på väg att luckras upp.

Under en våghalsig utflykt till den klippiga, ogästvänliga ön Svärtan hittar killarna en svårt skadad, fastbunden havsvarelse på stranden – en sorts hybrid med fiskstjärt, människoliknande överkropp, gälar och klor. När den initiala chocken lagt sig bestämmer de sig för att gömma varelsen i en sjöbod därhemma och försöka ta hand om den så gott de förmår.

Det är här någonstans som likheterna med DET börjar klinga av. Där King använder sitt ansiktslösa monstrum för att tvinga barnen i Förlorarklubben att konfrontera sig själva, sina innersta fasor och vuxenvärlden i stort låter Ajvide sin androgyna havsvarelse förbli märkligt…passiv. Visserligen ställs även Särsögänget inför svårigheter som undertryckt sorg, depression, förlust och missbruksproblematik men sjöjungfrun påverkar inte händelseförloppen eller karaktärsutvecklingen i någon större utsträckning eller i någon särskild riktning, vilket känns lite som ett slöseri med dramaturgiska resurser. Ett upphängt gevär på väggen som aldrig tas i bruk.

Med ett så stort persongalleri hade det därtill behövts en tegelsten av Kings mått (som DET, med närmare 1400 sidor) för att ge läsaren en chans att lära känna dem alla på djupet och sätta sig in i deras respektive liv, känslor och problem – eller åtminstone en djupdykning i klass med Vänligheten, med sina jämförelsevis blygsamma 715 sidor. Här hamnar i stället störst fokus på Johannes sexuella uppvaknande och Helenas självskadebeteenden medan de andra fem mer eller mindre bleknar in i kulisserna.

Med detta sagt är det alltid ett nöje att få nörda ner sig i Ajvides nyanserade språk och ojämförligt träffsäkra uppväxtskildringar och i sina bästa stycken är Sommaren 1985 skräckinjagande på ett sätt som får mig att vilja börja sova med lampan tänd och aldrig mer doppa så mycket som en tå i svenska vatten. Slutsats – Sveriges Stephen King bevisar än en gång att han är kung.

Sommaren 1985 finns även som e-bok i appen Libby.