Saras bästa böcker, serie och musik 2014

Bästa roman

Julie Otsuka | Vi kom över havet

En ovanlig bok om de japanska kvinnor som köptes som fruar till japanska invandrare i USA. En mängd öden beskrivna i vi-form. Jag har skrivit om den innan här. Jag har läst andra böcker som varit tänkvärda och underhållande i år, men det här var boken som kändes helt unik.

Bästa fackbok

Caitlin Thomas och Goerge Tremlett | Mitt liv med Dylan Thomas

Caitlin berättar om äktenskapet med den alkoholiserade och ofta utfattiga walesiske poeten. Även om man inte är intresserad av Thomas poesi är berättelsen fascinerande. Den börjar med att de unga tu träffas i en bar. Dylan är berusad och han är så liten att han nästan lyckas läga huvudet i Caitlins knä trots att hon sitter och han står. Han blir omedelbart förälskad och vill gifta sig.  Veckan som följer går de från pub till pub och glömmer bort att äta. Till slut måste Caitlin hem och vila upp sig. Men gifter sig gör de. Och även när barnen kommer går de ut varje kväll och dricker tillsammans. Ibland finns det pengar men oftast inte. De driver omkring, får bo hos bekanta utan att behöva betala hyra men surar ändå och tömmer deras vinkällare i smyg. Och samtidigt lyckas Dylan skriva odödliga dikter! Hur är det möjligt?

Bästa serie

Scott & Bailey

De första avsnitten känns lite stela. Men dialogen blir bättre och bättre och karaktärerna blir alltmer komplexa och sen fastnade jag fullständigt och serien har förgyllt många kvällar i höst. Två poliser, sansade Janet och impulsiva Rachel, löser mord i Manchester. Många grova dialekter, välspelade förhör och sjaskiga miljöer. Det är inga kluriga mordgåtor utan handlar mest om att hitta bevis mot den först misstänkte som oftast är skyldig. Lite som jag tänker mig polisarbete på riktigt. Dessutom är chefen en bra kombination av bitch och rättvis hjälte. Hett tips för alla som gillar I mördarens spår!

Bästa skivan

Angel Olsen | Burn Your Fire For No Witness

hittade jag av en slump på Youtube, nu precis på slutet av året. Jag klickade omkring bland föreslagna klipp och såg namnet Angel Olsen och bara hoppades att det skulle vara bra, med det namnet. Och det var det! En väldigt blandad skiva som är svår att tröttna på. Ibland låter hon som Edith Frost (som i sin tur påminner om Cat Power lite grann), ibland låter hon som en folksångare från tidigt 60-tal, ibland som en ilsken punktornado som spottar ur sig 2-minuterspopmelodier.